Lake District, Del I

 
Ärligt talat. Det finns vackra platser, och sen finns det vackra platser. Lake District, nationalparken i Norra England tillhör det senaste. 
 
 
Jag fick nys om Lake District i och med att de valdes in som världsarv i Unesco – och blev på en gång alldeles förälskad. Jag bara var tvungen att åka dit. Som tur var spottar inte mina föräldrar i glaset när det gäller resor – och de bestämde sig för att ta med sina barn på en resa för att fira deras bröllopsdag. 
 
 
Vi bokade in oss på ett litet hotell som låg mitt i ingenstans, en liten sjö inringades av bergen framför och gjorde att hela upplevelsen såg ut som en kuliss. Det var verkligen svårt att ta in skönheten. Det var verkligen som att vara i en saga. Jag känner lite att mina ord inte riktigt kan ge bilderna rättvisa så jag låter nu många av dem tala för sig själv. En sak vill jag bara säga – Lake District, tusen tummar upp. 
 
 
 
 
 
 
 
Lake District är känt för alla sina naturstigar och hajkleder. Vi begav oss upp på berget Cat Bells som består av typ fyra toppar. Svettigt och fruktansvärt jobbigt värre – men så jädra värt all möda. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sri Lanka, Del IIII: Hiriketiya

 
 
Så ännu en gång kastade vi in oss och alla våra grejer i en tuk-tuk för att ta oss längre söderut. Man kan ju tänka sig att vi borde ha vant oss vid trafiken vid det här laget – men det var svårt alltså. Och ja det var ett jädra tjat på henne om trafiken, tänker du nu, men jag kan inte säga det för många gånger. TRAFIK. SRI LANKA. HEMSKT!
 
 
 
Säkerheten på gatorna i det här landet är inte heller speciellt hög, så att säga. Föräldrarna har ofta på sig hjälm men av någon anledning har barnen det väldigt sällan på sig. Som här. Där en hel familj har lyckats tränga sig på en moped. Säg mig hur läng en familj skulle kunna köra så här i Sverige. 
 
 
 
 
Men även den här gången kom vi faktiskt fram till Hiriketiya – helt oskadda. Vi pustade ut och efter ett smärre missöde på hotellet innehållandes kackelackor kastade vi oss ner på stranden. 
 
 
 
Hiriketiya är en liten vik där surfingen ska vara en av den bästa i hela landet. 
 
 
Vattnet var också det mest turkosa vi sett sedan vi kom till Sri Lanka. Däremot gjorde solen mycket och det var bara i vissa ljus vattnet verkligen slog igenom som klarblått. 
 
 
 
 
A bara äger på allting hela tiden. Under tiden som jag fortfarande fumlade runt på brädan ägde han skiten ur alla andra och jag kände mig kass. 
 
 
Här har ni ett exempel på att vattnet verkligen kunde vara slående turkost. Väldigt vackert. Den här synen kommer jag att bära med mig länge. 
 
 
När vi tröttnat på surfingen (kroppen hade fått nog) gick vi på en liten upptäcksfärd runt viken. 
 
 
 
Solen brände på, vinden fanns inte alls och efter så där en kvart kanske var vi tvunga att springa tillbaka. Det var för varmt. Som den svensk man är har man ju alltid något att klaga över. Så klart. 
 
 
 
Från stranden såg jag plötsligt hur det ryckte till i träden. I ett lyckorus sprang jag dit, som ett barn. Jag förstod ju så klart att det bara fanns en anledning till att träden liksom rörde på sig – apor. 
 
 
En del av dom var riktigt chockade över att se mig. 
 
 
 
 
Under vissa tidpunkten på dagen intar lukten av bränt de små byarna. Här bränner man nämligen upp sina sopor. 
 
 
 
 
Hundbild. Igen. Jag vet. Men titta på den här? Hur ont i hjärtat gör det? Alla vovvar vill väl ha kärlek och ett hem. Det har inte den här. 
 
 
Vi spenderade bara två dagar i Hiriketiya. Det innebar att vi hade varit två veckor vid kusten – nu var det dags att åka innåt landet. Och det är där – det är där den vackraste delen av resan börjar. Håll i hatten. 
 
 

Sri Lanka, Del III: Mirissa

 
I en vecka spenderade vi hela dagarna med att yoga och surfa. Jag hade knappt kameran med mig vilket gör att bilderna från Mirissa inte riktigt gör den lilla turistorten rättvisa. Även här ligger restaurangerna på stranden och på vissa ställen är vattnet så klart att himlen speglar sig i den. 
 
 
Vi bodde på ett jättefint hotell. Här stod surfbrädorna lutade mot de små trähusen och vi bodde högst upp med en stor balkong men utsikt över djungeln. Vi hade små kompisar som hela tiden hoppade i träden. 
 
 
Fram emot kvällen kom ofta ovädret. Himlen liksom öppnade sig, ner föll regnet. Åskan dundrade och blixtarna bländande oss. Ljuset på denna bild är från en riktig blixt. Det var som att det helt plöstligt blev dag. Undergångsstämningen var väldigt påtaglig. 
 
 
 
Hotellet vi bodde på heter Surf and Yoga Mirissa. 
 
 
 
En kväll efter att vi gjort yoga på en kulle med palmer runtom oss och havet som utsikt gick vi sedan tillbaka till samma ställe för att ta bilder på solnedgången. Det slutade att vi inte fick gå själva – utan vi fick sällskap av hotellets fyra lurviga vänner. 
 
'
 
 
 
Det var alltså med den här utsikten vi yogade. Inte fy skam direkt. När vi kom tillbaka hade solen mycket riktigt precis börjat gå ner. Luften var ljummen och en drös med människor hade samlats för att se när dagen ryckte mot sitt slut. 
 
 
 
 
Just denna dag var det fullmåne. Affärer stängdes därför ner för kvällen och vårt hotell ordnade ett extra yogapass i fullmånens sken. 
 
 
 
På vägen tillbaka tappade vi bort ett par av hundarna och var tvungen att gå tillbaka för att leta efter dem. Den ena hunden, Whiskey, fick vi nämligen veta är aningen vimsig, och behöver hjälp för att ta sig över vägen. 
 
 
 
På hotellet fanns också ett mysigt veganskt café som gjorde fantastiska smoothies. 
 
 
 
Ni får ursäkta mig för alla dessa hundbilder men jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att lämna små håriga vänner som jag hade börjat att skapa någon slags band till. Whiskey var en av de hundarna. Han satt och vaktade vid vår stuga och cyklade med benen i luften när han blev kliad på magen. 
 
 
Något man ska veta med Mirissa är att det finns fantastiska stränder. Jag lyckades enbart ta bilder på dem med min mobil, därför kommer de att eka med sin frånvaro här. Efter en vecka i Mirissa begav vi i alla fall oss till nästa lilla by – Hiriketiya – som var fantastiskt fin. Men det hurrni ni, det är nästa del. 
 
 

Sri Lanka, Del II: Hikkaduwa

 
Efter den fasansfulla tuk-tuk turen på sisådär en och en halv timme var jag verkligen glad att vi överlevde. Även om vi såg väldigt många fler som kanske borde vara aningen mer rädda än vad vi var, som barn utan hjälm på mopeder. 
 
 
Innan man kommer till Sri Lanka är det kanske svårt att tänka sig hur trafiken ser ut. Det handlar om att komma först helt enkelt – till vilket pris. Varför de har så jädra bråttom förblir en gåta. 
 
 
Hikkaduwa var verkligen de där surfparadiset vi hade väntat oss. Överallt fanns små stånd på stranden där man kunde hyra bräda och små färgglada parasoll invaderade. En dag gav vi oss ut på havet på en varsin surfbräda. Paniken grep tag i mig eftersom det var så himla länge sedan jag surfade, men det var ändå verkligen en frihetskänsla, att sitta där och guppa med havet. 
 
 
En kväll åkte vi iväg i en tuk-tuk (trots att det kändes som att jag skulle dö varenda gång) för att besöka ett litet tempel ute i vattnet. När vi kom dit hade människor samlats för att be och bevaka när solen gick ner bakom havet. 
 
 
 
Vi hade tänkt oss att vi skulle åka ut till det lilla templet, men shi fick vi. Det gjorde kanske inte så mycket. Färgerna som dansade på havet vid det lilla huset gjorde det mer än värt ett besök. 
 
 
 
 
 
 
 
Efter att jag gjort en lite glädjedans över den fantastiskt vackra solnedgången fick A tillslut mig därifrån. För att spara lite på livet bestämde vi oss för att ta en promenad tillbaka till stan. 
 
 
Längs med vägen mötte vi så klart hundar men fick också en lite inblick i folks vardag. Efter två dagar i Hikkaduwa begav vi oss vidare söderut. Nästa post blir från ett surf- och yogaparadis i Mirissa. 
 
'
 

Sri Lanka, Del 1: Induruwa

 
I februari/mars tog jag och A vårt pick och pack och drog till varmare breddgrader. Det var de där veckorna när vintern plötsligt slog till och det kom tonvis med snö. Minns du? Vi missade i alla fall de veckorna. Det var mycket synd. Typ. 
 
Vår rundresa i Sri Lanka började i Induruwa, en liten by där alla restauranger ligger på stranden. Vi ville starta resan där det var lite off, där vi kunde andas igen och bara njuta av att äntligen få vara. Långt ifrån den där vardagsstressen som lätt kan uppkomma. Du vet vad jag menar va? 
 
 
Vi kom fram sent och när vi på morgonen efter började promenera på stranden var det nästan bara vi där. Palmerna bredde ut sig och ramade in stranden och de enda personerna som var ute var fiskare. Värmen slog lite emot oss som en vägg, men vad gjorde det? Det var ju det här vi hade väntat på. 
 
 
Fiskarna hade dragit upp näten med småfisk och lagt dem i en stor påse. 
 
 
Andra samlade in näten medans fåglarna svävade ovanför deras huvuden, beredda att anfalla om någon fisk lämnades kvar. 
 
 
Jag uppmärksammade de gröna bladen, och de rosa blommorna, som nästan åt upp sanden. De vällde fram, likt vågorna. 
 
 
 
 
När kvällen invaderade åt vi middag på hotellrestaurangen. Vi bodde på hotellet Janus Paradise Rest, ett hotell som ligger väldigt fint precis vid stranden. Solen gick ner och vi var ganska glada att vi levde. 
 
 
 
 
 
Vi besökte Bentota beach, en strand kanske en kvart bort med tuk-tuk. Här var det helt klart fler turister men absolut inte så många som det kan vara på charterresor. Vi intog en plats i skuggan, solen var som en fön i en bastu, och promenerade sedan hela vägen hem till hotellet. 
 
 
På vägen stannade vi vid ett hotell som låg på en kulle precis vid havet för att ta en drink. Här betalade hotellgästerna betydligt mer än oss för sin övernattning och vi njöt av deras utsikt över infinitypoolen en stund. Gästerna gjorde inte många knop här. Antingen läste de, lapade sol eller bara spejade ut över havet som inte verkade se ut att ta slut. 
 
 
Tillbaka på hotellet bjöd himlen på en till show, nästan som bio. Vi tog en varsin baota-stor öl (deras öl Lion finns ofta bara i pint-storlek), la oss på en solstol och blickade ut över pastellfärgerna. 
 
 
 
 
 
Efter fyra nätter var det dags att åka vidare till surfingparadiset Hikkaduwa. En tuk-tuk resa senare (som jag var helt säker på skulle döda mig) var vi framme. Men det, det blir nästa inlägg. 
 

Costa Rica, Del III

 
När vi lämnar stranden och kliver in genom träden till vårt hotell möter vi ett tjugotal små ögon som tittar skeptiskt på oss. Vi hade alltså gått en hel dag i Manuel Antonions nationalpark för att komma nära naturen. Det visar sig att vi inte hade behövt gå så långt. 
 
 
Keira plockar fram en banan ur väskan och blir väldigt populär hos de små capuchinaporna. De springer längs med löven på marken, upp i träden bredvid henne. En vågar sig nära för henne, men i stället för att ta bananen drar den utan förvarning henne i håret. Hon ryggar tillbaka. 
– Gör inte så. Mata dem inte. 
En av de som jobbar på hotellet kommer fram, berättar att aporna lätt blir hårdhänta om de får se mat. 
 
 
 
Aporna fortsätter att titta skeptiskt på oss och när bananen försvinner blir de aningen lugnare. Havet kluckar i bakgrunden och aporna tjattrar lugnt. 
 
 
 
Jag vet inte riktigt hur länge jag står där men tillräckligt länge för att de ska börja göra sig till för min kamera. Det är nästan så att de posar. 
 
 
Jag tittar på när de drar i varandra, biter i varandra, hänger upp och ner i svansarna och försöker putta ner varandra från träden. 
 
 
Jag tittar på när de håller varandra i händerna. 
 
 
 
 
 
 
Kvällsolen börjar ta sig igenom träden och påminner om att mörkret snart kan invadera. 
 
 
 
En av aporna kommer hoppandes från hotellet. Han har snott två ägg och ingen ur personalen verkar ha märkt det. Men att balansera med ägg verkar inte helt lätt. Så fort den börjar klättra flyger äggen till marken. KRAS, säger det. 
 
 
Jag sliter mig ifrån aporna när jag får höra att de i princip bor utanför vårt hotell. I stället går vi tillbaka till stranden för att lapa dagens sista sol. Människor går längs med stranden. Känner friheten. Tycker om varandra. 
 
 
 

Hej då farmor och farfar

 
Den där dagen i maj samlades vi i Hägersten för att säga hej då till min pappas mamma, min farmor. Det var den där riktiga första sommardagen om ni minns. Solen stod som frittfall på Gröna lund. 
 
 
Så låg farmor där framme och jag slogs av hur liten hennes kista var. Men farmor var ju aldrig stor.
Kyrkan gav oss skydd från värmen och de stora fönstren gav själ till kyrkan. 
 
 
Så började du prata om henne. Farmor. Hur farmor hade jobbat i en godisbutik. Hur hon alltid fanns där när hennes söner kom hem efter skolan. Det var det farfar också hela tiden kom tillbaka till de gånger jag besökte honom efter farmors bortgång. Med tårar i ögonen berättade han också om det. Hur hon alltid fanns där. 
 
 
 
Kyrkan byttes mot Skogskyrkgårdens lummiga skogsdunge och vi fick säga vårt sista hej då. Solen förföljde fortfarande farmor och den spretade in genom träden. Farfar sa att han också snart skulle ligga här. I dungen. Jag hoppades att det skulle dröja väldigt länge.
 
 
 
 
 
 
Det var längesen jag träffade farmor. Jag förstod aldrig hur sjuk hon var. Och i efterhand kan jag verkligen ångra det. För farmor har betytt mycket för mig. Hon var den första som tog mig på äventyr, som visade mig stan. Vi promenerade längs söders gator och till min förtjusning gick vi jämt i leksaksaffär. Sen blev hon den sötaste damen jag visste med sitt vita hår och mjuka leende. 
 
 
Den där dagen när farmor försvann vältes hela min farfars liv omkull. Hon som alltid fanns där lämnade ett stort tomrum efter sig som efter 70 år inte gick att fylla. Men nu behöver ni inte sakna varandra längre. För nu är ni tillsammans. Farmor och farfar. Mor och far. Som dödsannonsen säger: "Mor har räckt ut handen, Far har fattat den. På den andra stranden, mötas de igen."
 
 
Sist jag träffade farfar låg han i sängen. Han fyllde 94. Hela tjocka släkten, med barnbarn, kusiner hade kommit för att fira. Och farfars låga tändes igen. Jag såg det. Han ville ta sig upp i sängen, ville vara med. Kärleken spred sig över rummet. Farfar. Min pappas pappa. Fina, fina farfar.
Som han har varit med genom åren. Hur han skrattat när pappa skojat med honom. Hur han kunde somna nästan snarkandes mitt i en konversation. Hur bra han var. Min farfar. Och nu är han inte här längre. Inte heller är farmor det. Men dom är ju med varandra. På den där andra stranden. 
 
När vi åkte från Skogskyrkogården var det som allt var som vanligt. Det är det som är så konstigt när någon går bort. Att allt på något sätt är som vanligt, samtidigt som ingenting någonsin kommer att bli som förr. 
 
Famor och farfar. Jag saknar er. Det är vi många som gör. 
 
 
 
 

Costa Rica, Del II

 
När vi planerade resan till Costa Rica var Manuel Antonio ett av de ställen vi visste att vi ville åka till. Här ligger en nationalpark som ska vara fullproppad av djur och om man promenerar ut till havet ska stranden vare en av Costa Ricas vackraste. 
 
Så när vi vaknar upp vår andra dag i Costa Rica, vår första dag vid kusten, gör vi snabbt i ordning oss och beger oss till nationalparken. Vår entusiasm strålar runt om kring oss och svetten rinner längs med ryggen. Skillnaden på klimatet från natten i bergen är ännu en gång väldigt påtaglig. Ett tag tror jag att jag ska svettas bort. 
 
 
Väl inne i parken struntar vi i en guide. Dagen innan får vi reda på att det är ganska lätt att stanna vid de andra grupperna och tjyvlyssna på vad de ser för typ av djur. Vi svänger in på en stig som lovar att man ska få se sengångare. Även om det är mycket folk i rullning omkring oss så är lugnet av naturen närvarande. 
 
 
Det första djuret vi stöter på är något som ser ut som ett rådjur. Både jag och A stannar till. Vi förstår ingenting. Hade ingen aning om att den här typen av djur existerar i djungeln. Vi får senare reda på att den heter Vitsvansad rådjur/hjort (White tailed deer) och det här faktiskt är Costa Ricas nationaldjur. Arten pryder även en av landets sedlar. 
 
Rådjuret verkar inte alls bry sig om oss och försvinner snart in bland stora löv och lummiga träd.
 
 
Vi ser våra första vrålapor långt in i djungeln och stannar sedan till vid den här filuren. Det är kanske svårt att se, men här får vi se vår allra första sengångare. I Costa Rica finns det två arter. Den här är en så kallad tretåig sengångare. Den andra är en tvåtåig. Jag lovar er att det kommer bilder på en sån variant inom en snar framtid.
 
Fåglarna kvittrar i våra öron och fler parkbesökare stannar och pekar på vår nya kompis. Sengångaren är inte alls så långsam som man tänka sig. Den klättrar neråt och snart ser vi den inte längre. 
 
 
Efter en promenad i djungeln har värmen vunnit över oss och vi hittar stigen ut till stranden. Ljumna vindar smeker mitt ansikte. 
 
 
De lummiga träden väller nästan över stranden och det turkosa vattnet svajar långsamt upp och ner på sanden. 
Så snabbt jag kan slänger jag av mig mina blöta kläder och byter dem mot en trevligare variant av vått. 
 
 
Solen fortsätter att lysa högt på himlen och ett sus hörs genom strandbesökarna. Jag tittar upp från min handduk och möts av en tvättbjörn. Dens ögon glittrar när solen möter dem och jag plockar genast upp kameran. De andra strandbesökarna är inte lika förtjusta. Man får inte glömma bort att många tycker att tvättbjörnar är skadedjur. Jag springer efter dem med kameran men andra människor hytter åt dem, viftar bort dem. Ser till att de försvinner.
 
Jag går jag ännu en gång och badar. Vattnets svalkar lika skönt. 
Jag tittar upp mot A som också njuter i solen med stängda ögon. Då ser jag dem. Tvättbjörnarna. Inte bara en den här gången, utan flera. Smygande kommer de bakom honom. De verkar ha upptäckt att vi har väskan full med snacks. Jag säger till en början ingenting. Tycker att jag är lite rolig som inte gör det. Men när jag till slut inser att de inte kommer att vika undan ställer jag mig upp och skriker i panik.
 
A vaknar upp som slungad ur en tung dröm och precis när en av tvättbjörna kör ner sitt huvud i vår väska slår A runt om kring sig i luften. Men det händer ingenting. Tvättbjörnarna bryr sig inte.
Paniken i A:s ögon växer och han tar tag i vad han hittar. En tom petflaska. Ett lågt "doink" ljuder när den löst träffar tvättbjörnen. 
 
Två stora ögon tittar förvånad upp ur väskan och truppen av tvättbjörnar lämnar oss. Lite synd, tycker jag. 
 
 
Resten av tiden på stranden solar jag med ett öga öppet. Jag kan krama tvättbjörnen nästa gång den kommer, tänker jag. 
 
 
Man kan lätt tänka sig att det borde vara mycket folk på den här stranden med tanke på den tryckande hettan. Men nepp, antalet besökare är precis lagom. 
 
När vi efter någon timme bestämmer oss för att gå tillbaka in till vandringsstigen ser vi en drös med människor som står vid ett träd. Fleras kameror är i luften. Jag blir så exalterad över vad det ser att jag glömmer bort allt annat och springer dit. 
 
 
Där uppe i trädet sitter den försa riktiga apan vi ser i det vilda. En vithuvad kapucinapa. De bredvid mig pekar, skrattar, tjuter av glädje av att vara så nära naturen. 
 
 
När jag till slut kan slita mig från apan kommer jag på att jag förmodligen lämnade massa saker bakom mig. Mina gympaskor badar i havet. "Toppen", säger jag. Plockar upp dem, och traskar resten av vandringen i parken med blöta skor. 
 
 
 
Väl inne i djungeln igen hör vi ett kraxande ljud. En färgglad fågel visar sig långt, långt in och vi inser att vi ser vår första Tucan. (Hade alldeles för dåligt objektiv för att fånga den bra på bild). 
 
Vi står tysta ett tag men vandrar sedan vidare. De andra besökarna verkar ha hittat någon annanstans att vara för vi är nästan helt själva. Tyvärr lyser även vildlivet med sin frånvaro resten av vägen. 
 
 
När vi bestämt oss för att gå därifrån händer det äntligen. Vid en rastplats där flera personer har satt sig för att fika och vila smyger sig en näsapa på oss. Näsapa är ett av de djuren jag verkligen har velat se så jag glömmer ännu en gång all vett och etikett och blir med ens en stalker till den här lilla filuren. Något som inte verkar helt uppskattat. 
 
 
Näsapan verkar vara vän med en av tvättbjörnarna. De nosar på varandra innan den här tvättbjörnen klättrar upp i trädet. Löven darrar av den varma vinden. Tvättbjörnen verkar dela min känsla av att värmen tar på ens krafter. 
 
 
 
 
 
Efter att näsapan övergett oss går vi mot utgången. Jag stannar för att fota små "Herr Nilsson-apor". Ni minns väl att Pippis apa såg ut precis så här och hette Herr Nilsson? De här aporna kallas för döskalleapor på grund av mönstret på deras ansikten. Jag känner hur någon annan stirrar på mig från en dunge mittemot. 
 
 
Där är den igen. Hjorten/Rådjuret. 
 
 
På väg tillbaka tar vi en drink med de supertrevliga kanadensiska tjejerna Kiera och Tia som vi träffat på hotellet dagen innan. Vi vaknar verkligen till efter den varma dagen eftersom det känns som att bartendern hällt hela romflaskan i våra glas. 
 
 
 
På väg hem står solen längre ner på himlen och värmen har lagt sig en aning. Tia, jag, Kiera och A promenerar längs med strandpromenaden på väg tillbaka. De säger att de har någonting vi måste se när vi kommer tillbaka till hotellet.
 
Hela dagen har vi insupit naturen, blivit en med den. Vi har ingen aning om att dagens bästa upplevelse fortfarande ligger framför oss. 

Costa Rica, Del I.

När jag och A bestämde oss för at åka till Costa Rica och Panama visste vi att vi stod inför en resa vi aldrig gjort tidigare, men jag kunde nog aldrig riktigt förstå hur mycket jag skulle kära ner mig, även om vår resa stundtals var riktigt skrämmande. 
 
Efter ett dygn i staden där jag tidigare lämnat mitt hjärta – Los Angeles – landar vi en timme sent i San José, huvudstaden i Costa Rica.
 
På nyfikna, men livrädda, hjul beger vi oss ut på motorvägen, mot bergen i hyrbil. Mörkret ligger som ett täcke över vägarna. Bergen väller upp i bakgrunden, men det är svårt att förstå deras höjd i det dunkla ljuset. Motorvägen leder in i en vägtull och bilvägen byter raksträckor mot svängar. Uppförsbackarna breder ut sig framför oss och när vi har kört i ungefär en halvtimme är vi framme i bergsbyn Atenas. 
 
Efter en brant backe möter en stor grind oss i färgglada färger. Vi trycker på porttelefonen och grinden öppnar sig sakta framför oss och blottar ett nästintill stup nedåt. San Josés ljus skymtar där nere. 
 
 
En hotellvärd möter oss när vi svängt in på grusparkeringen. Vi går runt huvudhuset och San Josés närvaro blir påtaglig. Den tar sig in i skinnet. Jag glömmer helt bort hotellvärden som vill visa oss vårt rum. Allt jag ser är de glittrande ljusen över huvudstaden som inte tycks ta slut. Vi får vårt hotellrum som ligger precis så att jag kan fortsätta beundra utsikten. Vi äter pizza på stolarna utanför hotellet och dricker cider där uppe. Vi går och lägger oss till bergens lugn. 
 
 
 
När jag vaknar i soluppgången vid 06.00 är A borta. Dörren står öppen och jag kan höra fåglarna kvittra utanför. 
 
 
Synen som möter mig när jag kommer ut, det är klyshigt att säga det, men den gör mig mållös. Lämnar mig med hakan i golvet, får mig att känna hjärtat i huvudet. Om det vackraste som finns skulle ha en bild, skulle det vara den här utsikten: en varm soluppgång i Atenas. 
 
 
Tuppar galer nere i dalen, syrsorna surrar runt om i växterna. Nere någonstans eldar någon och lukten sprider sig när poolvattnet pluppar av de ljumna vindarna. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Med solens värmande strålar i ansiktet tar jag på mig gympaskor och följer efter A längs med en stig ner i dalen. Vi möter ett femtal ekorrar som hoppar i träden. 
 
 
Frukost äter vi ensamma med en klarare utsikt över San José. Vi konstaterar att kaffet är minst lika gott som hemma och frukten hundra gånger bättre. 
 
 
 
Efter årets första riktiga solstund åker vi vidare mot kusten och Manuel Antonio. 
Manuel Antonio ligger på en höjd på västra sidan av Costa Rica. Hit kommer soldyrkare, surfare och naturentusiaster. Västra sidan av landet inramas av Atlanten medan den östra sidan influeras av det karbiska havet och dess rytmer.
 
 
Solen visar oss bergen ur en annan skepnad när vi åker ner samma väg som vi kom upp i går i mörkret. 
 
 
Bergen byts snart ut mot palmer och den första stranden välkomnar oss. 
 
 
 
Skillnaden på värmen mellan bergen och kusten slår oss redan på väg till Manuel Antonio och när vi är framme är det svårt att inte bli en svettfläck. Vårt hotell ligger precis vid vattnet och ska visa sig vara ett riktigt ruckel, läget desto mer fantastiskt. 
 
 
 
 



Vi drog iväg en stund, dag II

 
Vårt hotellrum i Budapest var verkligen helt fantastiskt. Det var högt i tak, möblerna var antikviteter och vi hade både vardagsrum och sovrum. 
 
 
Och mitt i rummet stod en flygel, aningen sliten, men ändå en flygel. 
 
 
 
Budapest är uppdelad i två sidor – Buda och Pest – där emellan går flertalet broar. Vi bodde precis vid den här gröna skönheten. 
 
 
Vädret var strålande, men låt er inte luras. Det var svinkallt. 
 
 
Vi klättrade uppför ett berg och hela staden visade upp sig från sin finaste sida. 
 
 
 
 
 
 
Vi bara gick och gick och gick och gick. Många steg blev det. 
 
 
Uppe vid en kyrka på Buda-sidan stanade vi till för mat. På menyn fanns det en macka med svampsoppa i. Jag antog utmaningen och ja, det ver väl ganska trevligt ändå. 
 
 
Matthias Church, som den heter, låg uppe på berget och vi valde att gå in i den. Detaljarbetet i den kyrkan måste tagit år och dagar att göra. 
 
 
 
 
 
 
Det var inte bara utsidan av kyrkan som var spektakulär. Även utsidan levde upp till insidan, om man säger så. 
 
 
 
När vi var i Budapest var det lågsäsong men många hade ändå hittat dit. Jag vill inte ens tänka på vad kaos det måste vara vid sådana här fina platser när det är sommar. 
 
 
Matthias Church
 
 
 
 
 
 
 
Uppe på toppen hittade vi ett ställe med helt okej utsikt. Vi köpte mulled vine (typ glögg) och värmde oss en stund. 
 
 
 
Efter den här bilden dog min kamera. Det är något med mig och glömma extrabatteri när platserna är som finast.... 

Regnbågarnas stad. Del IIII

 
 
Mitt fantastiska fönster och sovplats. Vad skulle jag inte göra för att ha ett sånt här fönster i mitt hem? Helt klart drömmen. Efter frukost begav vi oss ut i den kyliga luften för att åka med en buss som såg ut som en långhårig ko på tur genom de skotska high landsen (bra svengelska här). 
 
 
Väl på bussen möttes vi av dimma, dimma och återigen dimma. 
 
 
Vid det första stoppet Forth Bridge låg dimman så tjock att vi inte ens såg hela bron. "Järnvägsbron" som den kallas på svenska är ett av de största brobyggen år 1883-1890 och finns numer med på Unescos världsarvslista. 
 
 
 
 
 
När vi kom fram till det andra stoppet hade solen besegrat dimman men kylan i luften låg kvar. Vi vandrade upp till det här tornet som faktiskt inte var något att hänga i gran. 
 
 
Vi tuffade vidare och stannade för fotopaus vid det här slottet. 
 
 
 
 
Så stannade vi till vid det här lilla vattenfallet. Min lillebror berättade för vår guide att naturen i skogen såg ut som den svenska. Guiden sa att alla personer från norden säger det. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Så blev det dags för höjdpunkten jag väntat på. Få klappa de håriga kossorna (highland cattle). Jag dog lite av söthet och mamma fick en brödbit att mata dem med. Som bilden visar var hon aningen förskräckt. 
 
 
 
När jag inte alls var beredd och stod och fotade de stora kossorna nosade den här småttingen sig fram till mig. 
 
 
De andra turisterna i bussen var knäppa och fotade sig med mössor formade som kossorna. Jätte kul. Inte. 
 
 
Den lille stod kvar vid mig ett bra tag och om jag redan hade dött lite var jag nog nu i himlen. 
 
 
Jag försökte mata den med bröd men den kan inte ha varit så gammal. Den förstod nämligen absolut ingenting och brödbiten for i backen. 
 
 
 
 
Sen skulle alla helt plöstsligt gå. Mina ben stod som fastfrusna i marken och jag fick övertyga min kropp om att lämna de håriga. 
 
 
Nästa stopp blev här. Väl där förstod nog ingen av oss vad vi gjorde där. I efterhand kan jag nog se att det var fint där. Vid den här tiden hade vi blivit väldigt kaffesugna och en god kopp kaffe verkade vara helt omöjligt att hitta. På ett fik köpte vi en varsin kopp. Jag lyckades få i mig min. De andra kastade den direkt. De köpte en till i hamnen. Den kastade de också. Mamma hällde ut sitt kaffe i sjön så det blev en stor pöl av kaffe i vattnet som liksom aldrig försvann. Som man får skämmas. 
 
 
 
 
 
Nästa stopp var Doune Castle. Här har båda Monty Python and the holy grail och vissa avsnitt av Game of thrones spelats in. 
 
 
Självklart hälsade de oss välkomna på bästa sätt – med en regnbåge. 
 
 
 
 
och en till regnbåge. Inte tokigt. 
 
 
 
 
 
Kanske kunde man ana ett oväder...
 
 
 
 
 

Regnbågarnas stad. Del III

 
 
Så har vi kommit till den där dagen då vi skulle bestiga det där berget som mamma pratat så gott om – som vi inte hade någon aning om var det berget vi sett dagen innan. Pappa och jag älskade det här fönstret. Man kunde liksom sitta och titta på folk vilket vi båda har lite som en hobby. 
 
 
Det är dock inget vidare lätt att ta en bild på min pappi när han är medveten om det. 
 
 
Så med glada steg tog vi oss till berget som heter Arthur's seat. Jag var den enda som tog med mig regnjacka, vilket skulle visa sig vara en riktig jackpot. Men det skulle ju inte regna, sa mamma. 
 
 
Som ni ser förföljde mörka moln oss. 
 
 
Det var lite som att solen och molnen slogs om vem som skulle vinna. 
 
 
Det här är framsidan av berget och det var inte här vi gick upp. 
 
 
Istället fortsatte vi längs en stig mot den riktiga toppen som man skulle kunna hika uppför. Vi var tvunga att stanna och ta några bilder på grund av fantastiskt fint. 
 
 
 
 
På vägen till berget köpte min lillebror ett paraply – som han snart skulle vara väldigt glad över. 
 
 
Rakt upp här fanns den första stigen man kunde ta för att komma upp till toppen. Att säga stig var en överdrift. Det var snarare stentrappsteg som satts i en brant backe. Mamma och pappa sa att vi absolut inte kunde ta oss upp där. Då träffade vi en snäll skotte som visade oss en bättre väg. 
 
 
 
 
 
 
 
Den vägen var också brant emellan åt, men inte så att det inte gick att ta sig upp.
 
 
Mamma tyckte det var lite jobbigt att klättra uppåt. 
 
 
Men hon blev desto gladare när hon insåg att vi faktiskt kom uppåt.
 
 
 
 
 
 
 
Regnovädret låg som en skugga över staden och vi förstod ganska snart att det var oundvikligt att det skulle nå oss. För första gången dansade färger i en båge. 
 
 
 
 
Regnovädret fortsatte att slåss med solen men kom oroväckande nära. 
 
 
Så här höll det på i den här staden. Spöregn, sol, spöregn, sol. 
 
 
 
När vi nästan precis nått toppen kom det – regnet. Jag kurade in mig i min regnjacka och de andra blev aningen blöta. 
 
 
 
 
 
 
Högst upp på toppen hade en hel radda av olika nationaliter av människor samlats. Även hundar skuttade glatt med den vackra utsikten. 
 
 
Emellan åt slog solen igenom i det kalla regnet. 
 
 
 
Lika snabbt som ovädret dragit in försvann det till någon annan stackare och solen hade vunnit. 
 
 
Mamma och pappa ville börja gå neråt.
 
 
Men jag och Micke skuttade vidare. 
 
 
 
Väl på vägen ner bjöd himlen ännu en gång på en regnbåge. 
 
 
Till och med två regnbågar, om du tittar riktigt noga. 
 
 
Men solskenet varade inte länge. På väg hem var det svårt att missa vad som höll på att hända igen.
 
 
Himlen liksom öppnade sig och för första gången den dagen var jag tvungen att låta kameran söka skydd. Vi alla blev så piskvåta att vi helt klart hade kunnat misstas för att ha badat i havet. 
 
 
Efter ett varv för nya kläder på hotellet begav vi oss till ett fik som också sålde antikviteter. 
 
 
Väl där kalades vi på riktigt goda scones. 

Regnbågarnas stad. Del II

 
Efter en liten prommis i gamla stan begav vi oss upp till utsiktsplatsen Calton Hill. På ena sidan av staden gick solen ned i ett gyllene sken. På andra sidan låg bergen i blå skymning. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På ena sidan bredde ett stort berg ut sig och min lillebror påpekade hur kul det hade varit att bestiga det. På håll såg det omöjligt ut. Då visste vi inte att vi dagen efter skulle ge oss på just det – och att den upplevelsen skulle vara bland det mest vackra jag varit med om. 
 
 
 
Jag klättrade upp på den här båggrejen för att få den bästa utsikten och pappa förföljde mig med sin Go Pro. 
 
 
 
 
 
Jag tycker mycket om min fina familj. 
 
 
 
Efter utsiktsplatsen tog vi oss en liten promenad i nya stan. Vi var inte de enda som tänkte det – om man säger så. 
 
 
En av de sakerna med Edinburgh som är ballt är att under hela staden finns tunnlar. Mamma hade bokat in oss på en spöktur där man fick promenare i de här undergångstunnlarna. 
 
 
Vår guide var inte rädd för att ge sig in i upplevelsen. Tur var väl kanske det med tanke på hur trötta vi var efter dagen. Kanske hade vi somnat annars. 
 
 
 
 
När vi väl kommit ner i tunnlarna berättade hon historier som ska ha hänt där nere. Bland annat om ett spöke som brukar förfölja personer där nere, och andas dem i nacken. 
 
 
 

Regnbågarnas stad. Del I

 
Förra helgen bjöd mina föräldrar med hela familjen till Edinburgh, Skottland. Staden jag väljer att kalla för regnbågarnas stad. Jag har aldrig någonsin sett så mycket regnbågar. Efter en inte alltför kul landning med dödsångest begav vi oss ut på stan. Bland det första vi såg när vi kommit dit var den här filuren. Det måste finnas roligare jobb. 
 
 
Utanför många fönstren hängde blommor och små gränder fanns det gott om. 
 
 
 
Det dröjde inte länge förrän vi såg den första skotten spelandes på en säckpipa. Det såg inte alls kul ut när han stod och spelade och folk gick fram för att ta selfies med honom...
 
 
Men ibland lät folk honom vara också...
 
 
 
 
Edinburgh är uppdelad i två delar – en gamla stan och en nyare variant. I båda kvarteren trängs stenhus med stora fönster och för mig som älskar den typen av hus och arkitektur började hjärtat hoppa dubbla slag redan från början. På huvudgatan satt gatumusikanter som var förbaskat duktiga, och liksom gav staden ett eget sound. 
 
 
 
Om man följer huvudgatan i gamla stan kommer man till slottet. Det ligger på en höjd med utsikt över hela staden och gick inte av för hackor. Vi gick aldrig in i slottet men det får man göra. 
 
 
Pappsen hade sin trogna kumpan med sig. 
 
 
 
 
Lagom till att vi kom upp till slottet började solen gå ner. En utsikt som är bra för själen. 
 
 
 
Jadå, min mamsi är helt normal. 
 
 
 
 
 
Här bodde vi. Ett fantastiskt fint hotell med superläge. I vårt rum hade vi ett sånt där stort fönster ni kan se längst ner. Ett fönster som jag även bestämde mig för att sova i en natt. Det var fantastiskt. Mer bilder på det kommer inom kort. 

Midsommar hos Sabina 2016

 
Det blev en ganska spontan midsommar i år. Samma vecka planerade vi en liten grillning hemma hos Sabinas föräldrar. Mycket mysigt och kul. Jag liksom låter bilderna tala för sig själva. 
 
 
 
 
 
Jag gjorde en egen krans av morfars rosor från mammas och pappas trädgård. 
 
 
 
 
 
Sabina är inte så mycket för shots. 
 
 
Ingen kan ana det. 
 
 
 
 
 
 
 
Den här bilden behöver dock en liten förklaring. Killarna tyckte inte det var kul att förlora i lekar inte bara en – utan TVÅ gånger. 
 
 
 
 
Nepp inte kul att förlora. 
 
 
Desto roligare att vinna. 


Bildjournalist utbildad vid Mittuniversitetet.

Travel junkie och nyfiken prick, alltid på jakt efter att förmedla känslor.
RSS 2.0