Makes no sense.

Jag minns hur det kändes när du rörde min hud, hur det alltid fick mig att rysa, hur min kropp alltid fylldes med välbehag.
Jag minns hur du tittade på mig, hur du tittade på mig med brinnande ögon, med en eld kapabel att smälta is.
Jag minns hur du fick mig att skratta, hur bara du kunde få fram mitt ärligaste skratt, mitt skratt som bara bor innuti mitt hjärta.

Jag minns hur allt förändrades.

Jag minns hur jag slutade tycka om hur du rörde min hud, hur dina smekningar fick min kropp att lida.
Jag minns hur jag började ogilla sättet du tittade på mig, minns hur jag önskade att elden i dina ögon skulle slockna.
Jag minns när jag slutade skratta, när du inte längre kunde plocka fram skrattet som finns inuti mig, skrattet från mitt hjärta.
Jag minns den dagen då du också förstod, förstod hur vår eld brunnit ut, förstod att våra hjärtan slitits isär.

Det var den värsta dagen i ditt liv, dagen då du ville lägga dig och låta någon köra över dig.
Det var den bästa dagen i mitt liv, dagen jag ville hoppa upp och ner och skrika av glädje.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback