Therese Loberg

Ibland är jag så otroligt puckad. Ibland lämnar jag verkligen hjärnan hemma. En känsla jag verkligen avskyr är när ens stolthet får sig en törn. Det kan kännas som att jag slits itu från insidan, som en hand rakt igenom kroppen.

 

Jag förstår inte hur jag kunde vara så dum. Jag vet ju själv hur en person lätt blir någon slags "rebound", någon att luta tillbaka sig på när allting känns alldeles för jobbigt. Jag trodde dock aldrig att jag skulle hamna där. Nu när det hänt mig så känns det inte bra, inte bra alls.

 

Det där med att gå i kloster känns ännu en gång otroligt lockande. Kärlek är för töntar!

 

 

Bästa låten just nu

 

Idag har redan varit en mycket produktiv dag. Jag har hunnit gå en fotopromenad med trevligt sällskap. Vi har motionerat, fotat, druckit kaffe och frysit arslet av oss. Klockan är bara 09.30. Snart blir det att ta sig till skolan, gå igenom allas bilder och sen träning. Mycket bra dag skulle jag vilja säga.

 

Jag kommer fortfarande ihåg hur jag höll kvar blicken vid dina ögon varenda gång jag såg dig. Hur du busigt svarade min blick under din lugg. Det började i grundskolan. Det fortsatte på gymnasiet.

Jag kommer ännu ihåg hur vi den där gången passerade varandra på en stojig festival någonstans. Vi vågade inte hälsa, men våra ögon brände i varandras. För ett ögonblick stod tiden still.

 

552,7 kilometer. Så långt borta är vi just nu ifrån varandra.

Sträcker jag ut min hand kan du inte ta den. Du kan inte nudda din mjuka hand vid min. Kan inte dra mig intill dig. Avståndet har aldrig varit längre - Trots detta har jag aldrig saknat dig mer.

 

 

Idag är en sån där dag då min insida bara skriker. Jag borde egentligen ta mig utanför dörren för att få lite luft och gå av mig ångesten jag har på insidan. Istället ligger jag nerbäddad i sängen och de löser ju tyvärr inga världsproblem. Eller några andra problem för den delen.

 

Min mobil är tvärdöd och jag har ingen tillgång till laddare. Jag brukar ha lite småpanik över en sån här situation men just nu känns det enbart skönt. Jag får vara helt ensam. Bara jag och mina egna tankar.

 

Intressklubben antecknar. Jag vet...

 

 

 

Halloween och allt. Vad ska jag klä ut mig till månntro?

 

Man kan inte tro det men Gina Tricot har fått in otroligt mycket fina smycken

 

Nej vet ni vad. Varför ska man skämmas för saker man gör? Varför ska man ens bry sig om vad folk tycker? Varför går man inte alltid med näsan i luften och slår bort allt de alla andra tycker. Vad spelar det ens för roll?

 

Man blir ju inte en bättre människa av att lyssna på gliringar och andras åsikter. Man tappar bara en del av sig själv. Blir lite mindre orginell. Försvinner lite mer i mängden...

 

 

 

 

 

 

Igår zappade vi lite mellan kanalerna och upptäckte till vår förtjusning att Fråga Olle sändes. När vi började titta så handlade det om någonting som för mig är oerhört konstigt - Par som har sex med varandra och som tänder på att se deras pojk/flickvän ha sex med andra. Jag tror jag satt och gapade igenom hela inslaget när det handlade om dem.

 

Om jag tänker lite, vrider och vänder lite på saker och ting så kan jag förstå att man kan tända på att se sin partner ha sex med någon annan. Jag kan tänka mig att det har att göra med att man vill se sin partner njuta - Det spelar ingen roll med vem.

Däremot kan jag inte acceptera det och skulle aldrig vilja se någon jag tycker om vara så nära någon annan.

 

 Det här paret tyckte även att det var okej att ha sex med andra var för sig. Vara med vem som helst så länge det inte fanns några känslor inblandade. Det är den här biten jag bara inte kan förstå. För mig är det helt obegripligt.

 

 Sex ska ju vara någonting fint. Något man delar med någon man tycker lite extra mycket om. Något man gör med någon som man vill dela det absolut mest intima med. Sex komplicerar alltid saker. Det har det i alla fall alltid gjort för mig.

 

Människor är ju självklart inte likadana, tur är väl det. Hade vi alla varit likadana hade jag ju inte haft någonting att skriva om nu. Ingenting att reflektera över. Mitt liv och alla andras för den delen, hade helt klart blivit lite tråkigare.

 

 

 

 

 

 

 

 

Herre jisses. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Så otroligt trött hela tiden. Upp innan solen har gått upp och snart kommer det även vara mörkt när jag åker hem från skolan. Totalt mörker.

 

Jag pallar liksom inte trycket. Det är en sådan brutal omställning att gå från Blekinge Tekniska Högskola där nästan allt är praktiskt, till att komma till Mittuniversitetets bildjournalistutbildning där vi nästan enbart bara fått sitta och lyssna på föreläsningar. Min kropp har helt stängt av högstadie/gymnasiehjärnan som ställt in sig på att lyssna och ta in information från åtta på morgonen till fem på kvällen.

 

Jag klagar verkligen inte. Däremot är jag trött som fan. Trött på morgonen, trött efter skolan, trött på kvällen. Men det är det värt...

 

Ibland gör jag verkligen saker som är tvivelaktiga. Ibland undrar jag verkligen hur jag helt plötsligt kan plocka bort hjärnan. Ångest.

 

 

 

Dagens datum går till historien. Det är den dagen jag fått se min första norrländska snö, men även den dagen jag förmodligen kommer få hem min nya kamera.

 

Att gå från att prata med en människa flera gånger per dag till att inte prata alls är en väldigt konstig känsla. Jag känner mig som en knarkare som helt plötsligt måste sluta knarka helt. Ingen avvänjning eller nertrappning här inte. Det är hårda bud.

 

 

 

Folk, inklusive mig själv är dumma i huvudet. Så är det bara. End of story.

Idag vaknar jag upp av att en brutal ångest sköljer över mig. Jag försöker ligga kvar i sängen men min kropp tycks inte vilja vara still...

 

Jag har en sådan brutal saknad inom mig så jag inte ens vet vilken fot jag ska stå på. JAG VILL BARA SKRIKA!.

 

Förvirringen är total. Vart ska jag vända mig? Vem lyssnar? Vem kan förstå vad som händer, när jag själv inte gör det?

 

 

Fy tusan vad svårt det är att få tag på information på internet om vissa människor. Jag trodde att det gick att få fram fakta om alla men det verkar som att en del personen bara har gått upp i rök, eller aldrig ens funnit. Frustrerande. Nu gick min tro om att "google is your friend" i kras. Attans. Den hjärtesorgen.

 

 

 

Jag tror inte det finns något bättre än att vakna med någon bredvid sig. Känna hur en naken arm sakta dras runt en för att hålla om och vara nära. Det finns i alla fall inget bättre sätt att vakna på...