You found me
Jag brukar prata om människor, sätta titeln på dem som att de gillar att må dåligt, att de är självdestruktiva. Jag vet det eftersom det precis är sådan jag är själv. Jag är känslig. Jag är skör men framförallt är jag levande.
Jag skrattar, jag skriker, jag älskar.
Jag blir ofta nedstämd innan jag behöver bli det, tänker ofta snäppet längre än vad jag bör. Kanske är det just för att snudda vid det mest poetiska, det mest kreativa jaget jag kan hitta.
Den bästa inspirationen jag får, de vackraste bilder jag tar och de finaste texterna jag skriver. Alla kommer de till mig när jag min insida inte ler, när vikten känns lite extra tung på mina axlar.
Jag gillar inte att vara nedstämd, gillar inte att fundera över saker man inte borde. Men någon bit innuti mig, djupt där inne får en kick, en kick av kreativitet. Jag gillar självklart inte att vara en person som blir nedstämd av något litet, samtidigt vet jag inte ifall jag skull vilja att den känslan ska försvinna. Vet inte ifall jag är beredd att släppa taget om den sortens kreativitet. Den mörka, den dystra. Den som verkligen visar de känslor man har...
Kommentarer
Trackback