Kanalerna och broarnas stad, dag 4
Dagen började som vanligt med att åka båt i femtioelva år. Varmt, men mysigt. Den här dagen gick turen till ön Murano som vi var tvugna att byta båt för att komma till.
Självklart blev det tokigt när familjen Loberg ska göra någonting och vid byssbytet satte vi oss på fel buss och hamnade någonstans långt ut i ingenstans. Vi försökte kommunicera med en italienare som inte kunde engelska. Genom gester, leenden och skratt förstod vi tillslut hur vi skulle ta oss till rätt ö.
Tillslut kom vi fram till Murano som är känd för sitt glas
Eftersom ön är känd för sina glas besökte vi självklart ett glasblåseri.
Murano
Om man gick lite utanför turiststråken kom man till ett helt öde Murano. Jag tror jag aldrig varit så varm i hela mitt liv.
Det var inte bara jag som var varm.
En höstdag
En liten snabb uppgift jag gjorde igår i skolan. Temat vi fick var "moving autumn". En liten söt film. Inget mästervärk. Kolla gärna i HD
En sen höst
Vi tog en liten höstpromenad för att fota en av våra skoluppgifter om just ett höstögonblick. Det var inte alltför lätt med tanke på sommarkänslorna som fortfarande yrde i luften.
Jag har väldigt vackra vänner
Det där man inte pratar om
På senaste tiden har jag funderat en del kring döden. Precis innan kursstart tog en kille i klassen över mig sitt liv och en kompis mamma gick strax därefter alldeles för fort bort.
Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att förlora någon i min omgivning, speciellt inte min egen mamma eller pappa. Bara tanken får mina tårkanaler att bli i obalans.
Det är så lätt att ta allt för givet. En del människor rycks bort alltför tidigt och de runtomkring dem hinner knappt blinka. Hinner knappt reagera. Allt som finns kvar av något levande är tomhet. Det är så otroligt orättvist.
Att mamma alltid finns där att ringa för ett par tröstande ord, att pappa alltid finns där när tekniken tryter, att brorsarn alltid finns där för att skina upp ur sin odräglighet. Det är verkligen saker jag tar för givet och det borde jag verkligen inte.
Ett liv är kort, det märker jag mer nu än aldrig förr. Det låter som en klyscha, men vi borde verkligen ta hand om varandra mer, berätta hur mycket vi tycker om varandra. Om inte med ord, i alla fall genom handlingar.
Ibland kan en kram vara allt någon behöver för att få mörk dag att bli lite ljusare. Ibland kan ett par varma ord tina upp en hel vecka. Vi borde verkligen inte vara rädda för att visa för varandra hur vi känner och det viktigaste - vi får verkligen aldrig glömma bort hur skört livet är, hur kort det kan vara.
Just an empty space
Jag skulle kunna säga att jag saknar dig, men då ljuger jag
Jag skulle kunna säga att mitt hjärta skriker efter dig, efter din beröring, men då talar jag inte sanning
Det är inte längre saknad, det är något annat som får mig att fungera onormalt. Din beröring, ditt leende, jag går som i en dimma, som i en dröm. Det känns så tydligt i mitt sinne och får dig att kännas ännu längre bort.
Jag saknar dig inte, Jag går nästan sönder utan dig.Allt annat vore lögn.
Kanalerna och broarnas stad, dag 3
Den tredje dagen i Venedig begav vi oss till Doge palatset som ligger mitt i smeten. Idag är det ett museum, men för länge sen var det både rättsal och fängelse. Även de mest maktfulla personerna bodde här.
Såhär höll folk på. Matade duvorna så de skulle hoppa upp på dem. Vansinne om man frågar mig.
Sedan begav vi oss till fastlandet där vi fick se tågstationen. Ganska spacad
Åkte lite båt gjorde vi också. Jisses vad trött man var på att åka båt efter den veckan. Idag saknar jag det lite. Hade vart mycket mysigare att åka båt till skolan.
Bildbomb, Kreta
Det får bli en liten paus i min Venedig uppdatering för lite Kreta. Jag och André bestämde oss dagen innan och drog till ett varmt Kreta dagen därpå. Vi levde lite farligt och bokade en ospecifierad resa, tog vårt pick och pack och inte ens 24 timmar senare satt vi på ett plan påväg mot Kreta. Vi visste inte ens vart på Kreta vi skulle hamna.
Ljuset på Arlanda var ganska så fantastiskt för en supernördig fotograf som mig.
Här hamnde vi. I en liten, lugn stad som hette Meleme, 25 minuter med buss från Chania. Inte illa alls.
Andra dagen hyrde vi en moppe och var lite väl positiva när vi tänkte att vi skulle köra ner till Elafonissi som ligger tvärs över Kreta. Elafonissi kallas för Kretas maldiverna och ett besök dit var väl värt rumpvärken och de fyra timmar de tog att åka dit på vår slöa moppe.
Elafonissi
En del tyckte de var lite snyggare än de faktiskt var.
Man kunde hyra pyttesmå trampbåtar, André var lite sugen på det men han bangade tyvärr tilllslut
Jag spanade en ascool tygpåse som jag mer än gärna skulle velat ha
Dagen efter tog vi moppen till en strand som heter Falasserna. Den gick inte heller av för hackor.
Sättet man fraktar getter på var ganska tveksamt.
Lite oplanerat blev det också en hyrning av en bil. André var eld och lågor när han fick köra på kringelikrokelvägarna.
Jag firade mitt nya körkort med att köra den fjärde bilen i mitt liv. Sjukt konstig koppling hade den som till och med knakade. Nä, en Fiat Panda blir det inte för mig. Däremot var det en väldig frihetskänsla att slingra sig fram längs vägarna utan knappt några möten.
Sen blev det tyvärr dags att åka hem och den söta med dumma tanten som ägde hotellet drog upp oss för tidigt och sa att vår buss skulle komma. Det gjorde den inte förrän en halvtimme senare. Men men, hon var ju söt och kindpussade oss när vi åkte därifrån.
Kanalerna och broarnas stad, dag 2 PART III
Tillslut hittade vi till en av de största broarna som gick över Grand Canal
Längs alla räcken på bron hängde det hänglås som man kunde köpa och märka. Jag tror det betyder tur
Mot kvällen hittade vi en av de berömda maskaffären, samtidigt som kunderna var där inne satt personalen och penslade på glitter och målade maskerna för hand.
Alla masker var ju inte direkt trevliga att titta på. Varje år har de en festival i Venedig när man klär ut sig i mask och äldre kläder. Jag insåg ganska fort att jag inte skulle vilja vara i Venedig just då med tanke på alla läskiga masker som måste gå lösa just då. Samtidigt så vore det otroligt spännande att få vara med om det. Skräckblandad förtjusning med andra ord.
Jag blev totaltförälskad i alla vita masker, det blev även en sån som sen tillslut fick följa med mig hem
Lite av de kläder man kunde köpa för "festivalen"
Min söta mamma
Vi satte oss i en liten gränd där det var folktomt. Som vanligt när familjen Loberg ska göra något så blev det heltokigt. Min mamma beställde in ett glas vin när hon egentligen menade en kanna vin, självklart trodde hon också att servitören skulle kunna läsa hennes tankar. Som tur var hade kyparen lite humor och verkade tycka det var lite uppfriskande med glada, tokiga människor
När vi gick hem låg ett vackert Venedig i mörker.