Vi drog iväg en stund, dag II
Vårt hotellrum i Budapest var verkligen helt fantastiskt. Det var högt i tak, möblerna var antikviteter och vi hade både vardagsrum och sovrum.
Och mitt i rummet stod en flygel, aningen sliten, men ändå en flygel.
Budapest är uppdelad i två sidor – Buda och Pest – där emellan går flertalet broar. Vi bodde precis vid den här gröna skönheten.
Vädret var strålande, men låt er inte luras. Det var svinkallt.
Vi klättrade uppför ett berg och hela staden visade upp sig från sin finaste sida.
Vi bara gick och gick och gick och gick. Många steg blev det.
Uppe vid en kyrka på Buda-sidan stanade vi till för mat. På menyn fanns det en macka med svampsoppa i. Jag antog utmaningen och ja, det ver väl ganska trevligt ändå.
Matthias Church, som den heter, låg uppe på berget och vi valde att gå in i den. Detaljarbetet i den kyrkan måste tagit år och dagar att göra.
Det var inte bara utsidan av kyrkan som var spektakulär. Även utsidan levde upp till insidan, om man säger så.
När vi var i Budapest var det lågsäsong men många hade ändå hittat dit. Jag vill inte ens tänka på vad kaos det måste vara vid sådana här fina platser när det är sommar.
Matthias Church
Uppe på toppen hittade vi ett ställe med helt okej utsikt. Vi köpte mulled vine (typ glögg) och värmde oss en stund.
Efter den här bilden dog min kamera. Det är något med mig och glömma extrabatteri när platserna är som finast....
Regnbågarnas stad. Del IIII
Mitt fantastiska fönster och sovplats. Vad skulle jag inte göra för att ha ett sånt här fönster i mitt hem? Helt klart drömmen. Efter frukost begav vi oss ut i den kyliga luften för att åka med en buss som såg ut som en långhårig ko på tur genom de skotska high landsen (bra svengelska här).
Väl på bussen möttes vi av dimma, dimma och återigen dimma.
Vid det första stoppet Forth Bridge låg dimman så tjock att vi inte ens såg hela bron. "Järnvägsbron" som den kallas på svenska är ett av de största brobyggen år 1883-1890 och finns numer med på Unescos världsarvslista.
När vi kom fram till det andra stoppet hade solen besegrat dimman men kylan i luften låg kvar. Vi vandrade upp till det här tornet som faktiskt inte var något att hänga i gran.
Vi tuffade vidare och stannade för fotopaus vid det här slottet.
Så stannade vi till vid det här lilla vattenfallet. Min lillebror berättade för vår guide att naturen i skogen såg ut som den svenska. Guiden sa att alla personer från norden säger det.
Så blev det dags för höjdpunkten jag väntat på. Få klappa de håriga kossorna (highland cattle). Jag dog lite av söthet och mamma fick en brödbit att mata dem med. Som bilden visar var hon aningen förskräckt.
När jag inte alls var beredd och stod och fotade de stora kossorna nosade den här småttingen sig fram till mig.
De andra turisterna i bussen var knäppa och fotade sig med mössor formade som kossorna. Jätte kul. Inte.
Den lille stod kvar vid mig ett bra tag och om jag redan hade dött lite var jag nog nu i himlen.
Jag försökte mata den med bröd men den kan inte ha varit så gammal. Den förstod nämligen absolut ingenting och brödbiten for i backen.
Sen skulle alla helt plöstsligt gå. Mina ben stod som fastfrusna i marken och jag fick övertyga min kropp om att lämna de håriga.
Nästa stopp blev här. Väl där förstod nog ingen av oss vad vi gjorde där. I efterhand kan jag nog se att det var fint där. Vid den här tiden hade vi blivit väldigt kaffesugna och en god kopp kaffe verkade vara helt omöjligt att hitta. På ett fik köpte vi en varsin kopp. Jag lyckades få i mig min. De andra kastade den direkt. De köpte en till i hamnen. Den kastade de också. Mamma hällde ut sitt kaffe i sjön så det blev en stor pöl av kaffe i vattnet som liksom aldrig försvann. Som man får skämmas.
Nästa stopp var Doune Castle. Här har båda Monty Python and the holy grail och vissa avsnitt av Game of thrones spelats in.
Självklart hälsade de oss välkomna på bästa sätt – med en regnbåge.
och en till regnbåge. Inte tokigt.
Kanske kunde man ana ett oväder...
Regnbågarnas stad. Del III
Så har vi kommit till den där dagen då vi skulle bestiga det där berget som mamma pratat så gott om – som vi inte hade någon aning om var det berget vi sett dagen innan. Pappa och jag älskade det här fönstret. Man kunde liksom sitta och titta på folk vilket vi båda har lite som en hobby.
Det är dock inget vidare lätt att ta en bild på min pappi när han är medveten om det.
Så med glada steg tog vi oss till berget som heter Arthur's seat. Jag var den enda som tog med mig regnjacka, vilket skulle visa sig vara en riktig jackpot. Men det skulle ju inte regna, sa mamma.
Som ni ser förföljde mörka moln oss.
Det var lite som att solen och molnen slogs om vem som skulle vinna.
Det här är framsidan av berget och det var inte här vi gick upp.
Istället fortsatte vi längs en stig mot den riktiga toppen som man skulle kunna hika uppför. Vi var tvunga att stanna och ta några bilder på grund av fantastiskt fint.
På vägen till berget köpte min lillebror ett paraply – som han snart skulle vara väldigt glad över.
Rakt upp här fanns den första stigen man kunde ta för att komma upp till toppen. Att säga stig var en överdrift. Det var snarare stentrappsteg som satts i en brant backe. Mamma och pappa sa att vi absolut inte kunde ta oss upp där. Då träffade vi en snäll skotte som visade oss en bättre väg.
Den vägen var också brant emellan åt, men inte så att det inte gick att ta sig upp.
Mamma tyckte det var lite jobbigt att klättra uppåt.
Men hon blev desto gladare när hon insåg att vi faktiskt kom uppåt.
Regnovädret låg som en skugga över staden och vi förstod ganska snart att det var oundvikligt att det skulle nå oss. För första gången dansade färger i en båge.
Regnovädret fortsatte att slåss med solen men kom oroväckande nära.
Så här höll det på i den här staden. Spöregn, sol, spöregn, sol.
När vi nästan precis nått toppen kom det – regnet. Jag kurade in mig i min regnjacka och de andra blev aningen blöta.
Högst upp på toppen hade en hel radda av olika nationaliter av människor samlats. Även hundar skuttade glatt med den vackra utsikten.
Emellan åt slog solen igenom i det kalla regnet.
Lika snabbt som ovädret dragit in försvann det till någon annan stackare och solen hade vunnit.
Mamma och pappa ville börja gå neråt.
Men jag och Micke skuttade vidare.
Väl på vägen ner bjöd himlen ännu en gång på en regnbåge.
Till och med två regnbågar, om du tittar riktigt noga.
Men solskenet varade inte länge. På väg hem var det svårt att missa vad som höll på att hända igen.
Himlen liksom öppnade sig och för första gången den dagen var jag tvungen att låta kameran söka skydd. Vi alla blev så piskvåta att vi helt klart hade kunnat misstas för att ha badat i havet.
Efter ett varv för nya kläder på hotellet begav vi oss till ett fik som också sålde antikviteter.
Väl där kalades vi på riktigt goda scones.