Costa Rica, Del I.

När jag och A bestämde oss för at åka till Costa Rica och Panama visste vi att vi stod inför en resa vi aldrig gjort tidigare, men jag kunde nog aldrig riktigt förstå hur mycket jag skulle kära ner mig, även om vår resa stundtals var riktigt skrämmande. 
 
Efter ett dygn i staden där jag tidigare lämnat mitt hjärta – Los Angeles – landar vi en timme sent i San José, huvudstaden i Costa Rica.
 
På nyfikna, men livrädda, hjul beger vi oss ut på motorvägen, mot bergen i hyrbil. Mörkret ligger som ett täcke över vägarna. Bergen väller upp i bakgrunden, men det är svårt att förstå deras höjd i det dunkla ljuset. Motorvägen leder in i en vägtull och bilvägen byter raksträckor mot svängar. Uppförsbackarna breder ut sig framför oss och när vi har kört i ungefär en halvtimme är vi framme i bergsbyn Atenas. 
 
Efter en brant backe möter en stor grind oss i färgglada färger. Vi trycker på porttelefonen och grinden öppnar sig sakta framför oss och blottar ett nästintill stup nedåt. San Josés ljus skymtar där nere. 
 
 
En hotellvärd möter oss när vi svängt in på grusparkeringen. Vi går runt huvudhuset och San Josés närvaro blir påtaglig. Den tar sig in i skinnet. Jag glömmer helt bort hotellvärden som vill visa oss vårt rum. Allt jag ser är de glittrande ljusen över huvudstaden som inte tycks ta slut. Vi får vårt hotellrum som ligger precis så att jag kan fortsätta beundra utsikten. Vi äter pizza på stolarna utanför hotellet och dricker cider där uppe. Vi går och lägger oss till bergens lugn. 
 
 
 
När jag vaknar i soluppgången vid 06.00 är A borta. Dörren står öppen och jag kan höra fåglarna kvittra utanför. 
 
 
Synen som möter mig när jag kommer ut, det är klyshigt att säga det, men den gör mig mållös. Lämnar mig med hakan i golvet, får mig att känna hjärtat i huvudet. Om det vackraste som finns skulle ha en bild, skulle det vara den här utsikten: en varm soluppgång i Atenas. 
 
 
Tuppar galer nere i dalen, syrsorna surrar runt om i växterna. Nere någonstans eldar någon och lukten sprider sig när poolvattnet pluppar av de ljumna vindarna. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Med solens värmande strålar i ansiktet tar jag på mig gympaskor och följer efter A längs med en stig ner i dalen. Vi möter ett femtal ekorrar som hoppar i träden. 
 
 
Frukost äter vi ensamma med en klarare utsikt över San José. Vi konstaterar att kaffet är minst lika gott som hemma och frukten hundra gånger bättre. 
 
 
 
Efter årets första riktiga solstund åker vi vidare mot kusten och Manuel Antonio. 
Manuel Antonio ligger på en höjd på västra sidan av Costa Rica. Hit kommer soldyrkare, surfare och naturentusiaster. Västra sidan av landet inramas av Atlanten medan den östra sidan influeras av det karbiska havet och dess rytmer.
 
 
Solen visar oss bergen ur en annan skepnad när vi åker ner samma väg som vi kom upp i går i mörkret. 
 
 
Bergen byts snart ut mot palmer och den första stranden välkomnar oss. 
 
 
 
Skillnaden på värmen mellan bergen och kusten slår oss redan på väg till Manuel Antonio och när vi är framme är det svårt att inte bli en svettfläck. Vårt hotell ligger precis vid vattnet och ska visa sig vara ett riktigt ruckel, läget desto mer fantastiskt. 
 
 
 
 



Kommentarer
Postat av: Teo

Alla dina bilder är breathtaking!

Svar: men puss Teo! Det är du som är breathtaking! <3
ThereseLo

2017-08-08 @ 18:53:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback