Therese Loberg

Everybody always leave. Runaway, I just want to runaway.

Snart är det valborg, jag önskar jag vore 14, förväntansfull och förberedd för att bli aspackad och utskämd, utan att ens tänka sig för. Det är i sånna här tillfällen det är trist att bli äldre...

Idag har jag pillat med mitt rum, meckat ihop en byrå alldeles själv och målat och haft mig. Byrån passar asbra in, målningen, ja den blev väl sisådär måste jag få säga. Se själva:

Lilla jag.

Nu ska jag äta mat. Peace out.

Det kan hända, det kan vara så pass att jag börjar se lite ljus igen i vardagen. Jag trivs på jobbet, jag trivs med människorna runt omkring mig och jag tror att jag äntligen vet vad jag vill ta för nästa steg i mitt liv.
Det är ett rätt så stort steg, men det är något jag velat så pass länge att jag bara måste göra det. Då slipper jag sen sitta med min öldrickande man och 2 bortskämda skitungar och undra, tänk om jag hade vågat?

Det är dags att sätta mitt mod på spel, få reda på hur mycket jag egentligen är kapabel till. Det kan vara så mycket mer än vad jag tror om mig själv.
När en människa bli pushad till det yttersta, då tror jag, att de allra bästa saker kan hända.