Therese Loberg

Varför ska allting vara så förbannat svårt? Varför finns velighet? Det finns så himla många varför och inte riktigt lika många svar. Jag vet att det här kommer sluta illa, att det är jag som kommer bli sårad i slutändan. Det är alltid så...

 

Så sa det smack, kras. Precis det jag förstod att det skulle göra.

Jag vill inte spendera ett halvår med att göra ingenting. Men jag vill inte heller jobba, vill inte fastna här. Ett halvår känns alldeles för lång tid. Vill inte stanna på samma ställe. Vill göra någonting roligt, men samtidigt nyttigt.

Just nu känns det lite depp. Jag är så glad att vara hemma men samtidigt så ledsen över att ha lämnat ett liv bakom mig. Blö.

Nej nu behöver jag göra någonting för att få upp mitt humör. Försöker lyssna på firework - Katy Perry om och om igen. Brukar alltid göra mig glad, inte ens det fungerar just nu. Fy. Blä.

Varför är det här med framtiden så svårt?

Jag  börjar bli super duper förkyld! Fan. Det bådar inte gott för mitt sånguppträdande på Onsdag. Hur fan ska jag klara detta när det känns som att jag hela tiden har en kycklig i halsen?

Jag ar blown away. Det ar ju svincoolt. Vem visste att denna lilla tos hade detta i sig? Fruktansvart coolt

Jag ar trott hela tiden. Jag forstar inte. Jag brukar aldrig vara trott. Jag skulle kunna sova hela tiden! FY! Vad hander? Man kan val inte vara sahar trott av lite halsont och forkylning?

Jag rakade missta vintergatan for ett moln haromdagen. Det var inte sa smart...

Avslutade nyss det senaste avsnittet av One Tree Hill. En gång i tiden var det ju så bra. Vad hände? Helt plötsligt är det så puttinuttigt, känns som det är på väg åt "Seventh Heaven" hållet om ni minns det programmet. Det där programmet som man bara ville dö på för att dem hela tiden kom med så kloka ord och så otroligt lyckliga slut. Suck.

Min "jätte bra" dag fortsatte iaf med att jag kom till min 5 timmars långa fotojournalistik och insåg att jag hade glömt min portfolio där vi hade varit och kollat på tennisfilmer. Så jag satte mig ner, suckade lite för mig själv. Drog fram mitt minneskort med alla bilder, satte in det i fel hål, fick inte ut det. Tog fram mina nycklar. Pillade ut det.

Och det var någonstans där min dag vände. Sådär efter 4/5 delar av den. 

Jag skrev ut alla mina bilder till min portfolio. Jag träffade helt underbara roliga människor och inte nog med det så köpte världens bästa roomies chips till mig som stod på bordet när jag kom hem vid 22.

Mina roomies är absolut bäst och jag kommer sakna dem som fan. Iaf Sandra för Tessie blir fan inte av med mig än på ett tag.

Snart är det helg, helt underbart! Då blir det julmiddag och massa galenskaper!

Even though it is hard to admit, I miss you. I always have. The way I lost something I thought was growing into something really good was unexpected and hard. Even though it is hard to admit, I miss you. I always have.

Idag har bestått mestadels av trötthet. Jag är så jävla trött hela tiden. Jag går inte och lägger mig förrän sent på natten, vi har byggjobbare här som börjar borra klockan 7 på morgonen så hela vår lägenhet skakar.

Därför har jag och Tessi flyttat in i vår walk in closet, där det tillslut bara existerar syrefattig luft, så då blir man ju trött därför istälet. Fan.

Idag har jag också pissont i halsen så jag hoppade över både surfing och skoltidningen. Gick på tennisen i hopp om att få upp mina poäng på mina strokes men misslyckade.

Jag tror jag precis förstått att jag tappat bort mitt student ID vilket är sådär. Jävla skit. Ska snart iväg och titta på tennisfilmer och sen iväg för att gå på en 5 timmars lektion. Vilken dag. Fan.

Imorgon är det meningen att jag ska öva på sången framför hela klassen men det vägrar ju om jag ska fortsätta ha ont. FY!

Kanske inte världens bästa dag helt enkelt!