Therese Loberg

Jag ser din mun röra sig, du tittar på mig, du berättar något. Jag skrattar. Jag vet att det är här jag ska skratta. Det ser jag på dig. Dina ögon glittrar och de ler som bara du kan.

Dina läppar fortsätter att röra på sig, dina ögon fortsätter glittra. Jag hummar, håller med dig, nickar, ler.

 

Sanningen är att jag inte hör någonting av det du säger. Mina öron har helt tappat sin förmåga och allt jag hör är toner långt borta. Allt som snurrar i mitt huvud är du. Du är så vacker att du gör mig alldeles berusad, snurrig och irrationell.

 

- Så, tycker du att jag ska bjuda ut henne?

 

Du blir tyst i och med den frågan. Jag slungas fort tillbaka till verkligheten, vaknar ur min trans. Du tittar på mig, spänner blicken i min. Jag blir torr i munnen. Min insida skriker "NEJ, NEJ, NEJ,NEJ. Jag sitter ju här, jag är perfekt för dig"

 

När salivet åter funnit sin väg till min mun hör jag mig själv säga "Ja, gör det. Ni skulle vara perfekta för varandra".

 

Jag slår fort ner blicken, vill inte att du ska se smärtan i mina ögon. Jag hatar mig själv för det jag nyss sagt. Hatar mig själv för min feghet, för att jag inte kan stå upp för det jag vill och det jag känner.

 

Jag känner din blick bränna på mig och jag tittar långsamt upp. Jag möter dina ögon, de ögon som aldrig kommer bli mina, de ögon som aldrig kommer se mig på det sättet som jag ser på dig.

 

Din hand stryker långsamt över min axel, din blick och huvud viker åt sidan. Bara snudden av din beröring får just den delen av min axel att kännas som att den just börjat brinna.

 

"Men om jag inte vill det, tänk om det finns någon jag hellre skulle vilja vara med?" Du vänder tillbaka ditt huvud och spänner dina ögon i mina. Likt blixtar utsöndrar dina ögon energi. Det är nästan så att jag vill sträcka upp handen och ta på spänningen i luften.

 

"Det är du, det har alltid varit du"

Jag kan inte tro mina öron. Dina ögon visar någonting jag aldrig någonsin lagt märke till förut. Någon slags nervositet men huvudsakligen brinnande lågor. Jag vill ingenting hellre än att brinna med dig.

 

Din hand smyger sig sakta tillbaka på min axel, den glider obemärkt upp till mitt ansikte, vilar tillslut ömt på min kind. Jag blir alldeles snurrig av din beröring, är rädd att jag ska trilla omkull.

 

Det sista jag ser innan dina läppar möter mina är dina vackra, gröna ögon som sakta sluts. Mina läppar har aldrig någonsin känts så känsliga, aldrig känts så hungriga. Trodde aldrig att du någonsin skulle känna likadant. Trodde aldrig att du vara så nära mig som vi är just nu.

 

Mörkret sänker sig, gatulamporna kastar siluetter på vägen. Vi står kvar, omfamnar varandra. Äntligen! Äntligen får vi brinna tillsammans.

 

Har du tänkt på det här med hur folk kan förändras i dina ögon? Hur de kan förbättras?

Jag tänker inte bara på insidan utan även på ytan.

 

Jag kan för första gången lägga en blick på en person som jag inte alls tycker ser så speciell ut. Men desto närmre man kommer personen och desto djupare man dyker i dens personlighet så tänds helt plöstligt något slags glitter i ögonen på personen.

 

Drag som inte alls var så speciellt attraktiva blir helt plötsligt något du kommer på dig själv med att gå runt och tänka på. Personen förändras självklart inte i utseendet, utan bilden av personen gör det. Till och med till den graden att det skulle kunna vara två helt olika människor.

 

Tyvärr gäller det här även till det andra hållet med. Det händer att mina ögon fastnar vid en person. Fastnar vid dens vackra drag, de höga kindbenen, kanske den raka näsan. Helheten av en snygg person helt enkelt.

Så kommer man närmre, man dyker djupare men hittar bara egoism, arrogans och ytlighet.

 

Det tar ett tag men sen helt plötsligt försvinner det där skenet som fick dig att fastna från början. Ansiktsdragen liksom flyter ihop. Det som var så vackert tycks bortblåst och du står kvar och undrar hur du en gång tänkte. Hur din syn kunde ha så fel.

 

Det är kanske en klyscha att säga att det är insidan som räknas, men för det är det ingen lögn. Man kan absolut fånga människor med ett vackert yttre men för att fortsätta vara vacker i någon annans ögon - Då krävs det mycket mer än så.

 

De säger att man inte ska ångra saker man gör utan de saker man aldrig gjorde. Jag vet att det är så, men ibland får man faktiskt ångra saker. När saker är dumma och poänglösa, då får man ångra sig. Det gör jag. Jag ångrar mig.