Therese Loberg

 

En vän berättade för mig att det finns en tråd på flashback som handlar om varför Stockholmstjejer gillar killar från Norrland. Slutsatsen de kom fram till var att de norrländska killarna inte "spelar spelet". Min vän som är från Norrland undrade till och med vad som menades med det. Jag tycker det är så otroligt underbart.

 

För alla er som läst boken "The Game" av Neil Strauss så vet ni exakt vad spelet är för något. Det går helt enkelt ut på att dissa, spela svår. Även fast man faktiskt är intresserad av personen. Jätte konstigt, jag vet. Men det här är i alla fall något som används flitigt i Stockholm.

 

Jag har själv spelat spelet alldeles för många gånger. Det fungerar, det gör det. Men min kopp har runnit över. Innan jag flyttade till Sundsvall så var jag så otroligt trött. Så otroligt trött på komplicerade människor, på folk som inte var tydliga. Samtidigt var jag fast i ett spel som jag inte ville vara i men som jag på något vis inte kunde komma ur.

 

Man ska inte leka med människor. Det spelar ingen roll på vilket sätt. Människor gråter, de blir varma inombords, de skrattar. De känner.

Man borde jämt vara ärlig, borde alltid vara klar, borde alltid visa vad man känner. Det är det jag tänker göra. I alla fall försöka...

 

 

 

 

 

 

Jag kollade på The Lucky One igår. Åh vilken otrolig slutscen. Färgerna, ljuset. Allt är perfekt.

 

Ord är överflödiga

 

Jag brukar prata om människor, sätta titeln på dem som att de gillar att må dåligt, att de är självdestruktiva. Jag vet det eftersom det precis är sådan jag är själv. Jag är känslig. Jag är skör men framförallt är jag levande. 

Jag skrattar, jag skriker, jag älskar.

 

Jag blir ofta nedstämd innan jag behöver bli det, tänker ofta snäppet längre än vad jag bör. Kanske är det just för att snudda vid det mest poetiska, det mest kreativa jaget jag kan hitta.

 

Den bästa inspirationen jag får, de vackraste bilder jag tar och de finaste texterna jag skriver. Alla kommer de till mig när jag min insida inte ler, när vikten känns lite extra tung på mina axlar.

 

Jag gillar inte att vara nedstämd, gillar inte att fundera över saker man inte borde. Men någon bit innuti mig, djupt där inne får en kick, en kick av kreativitet. Jag gillar självklart inte att vara en person som blir nedstämd av något litet,  samtidigt vet jag inte ifall jag skull vilja att den känslan ska försvinna. Vet inte ifall jag är beredd att släppa taget om den sortens kreativitet. Den mörka, den dystra. Den som verkligen visar de känslor man har...

 

En del människor ogillar man verkligen. Så fort man ser deras nuna vill man bara möblera om det...

 

Är man helt dum i huvudet om man är snart 23 år och har helt fastnat på en One Direction låt? Ja det är man...

 

Jag blir verkligen ledsen när människor jag trodde jag var nära bevisar att de är alltför självupptagna för att bry sig om något annat än sig själv.

 

 

Herre jisses. Jag kan se dig långt bortifrån. Kan se dina muskulösa armar. Tänker tankar. Undrar hur de där armarna skulle kännas runt omkring mig. Hur de skulle kännas över mig. Hur dina händer skulle kännas i mina händer.

 

Du kommer närmre. Herregud. Vad ska jag säga? Du ställer dig med människorna runtom kring oss. Jag backar lite. Hoppas att jag inte ska behöva prata med dig. Vet inte vad jag ska säga.

 

Du vänder dig om, tittar på klockan. Din rygg. Din muskulösa rygg. Undrar hur det skulle kännas att långsamt får dra mina händer över den.

 

Du tittar in i ringen av folk igen. Du skojar. Jag fumlar med dragkedjan på min jacka. Tittar ner i marken. Flyttar fötterna. Jag tittar upp. Du pratar, skojar.

 

Jag vågar mig till att titta på dig. Verkligen titta på dig. Dina ögon glittrar, de ler. Dina händer går fram och tillbaka, visar vad din mun inte riktigt får fram.

 

Din blick möter min. Jag stelnar till. Fryser fast i marken. Du tittar rakt på mig i något som känns som en evighet. Du håller kvar blicken. Du ler. Jag ler. Min kropp fylls av värme. Känns som jag ska explodera. Min blick faller ner i backen, tittar generat bort.

 

Jag ser dig igen. Tanken vandrar bort. Jag önskar att jag någon gång får svar på mina frågor, att jag någon gång får veta hur det känns att vara med dig, hur dina läppar smakar.

 

Idag är en sån där dag när jag saknar allt. Jag saknar mina vänner hemifrån, jag saknar mina föräldrar och jag saknar någons varma armar runt om mig. Ibland är det inte lätt...

 

Blogg.se är sämst på att återge färger i en bild

 

Jag drömde om dig inatt. Precis när min hjärna har lyckats tränga bort dig på riktigt så ska mitt undermedvetna självklart plocka fram dig igen. Jag som precis glömt bort hur dina kyssar smakade, hur det kändes att vara i dina armar.

 

Jag befann mig på något ställe jag aldrig sett förut. Av någon anledning kom du dit. Som så många gånger förut kunde vi inte hålla händerna borta från varandra. Du visste inte varför, men det gick inte.

 

Jag minns ännu en gång hur det känns att sakna dig, jag minns ännu en gång hur det är när ens kropp skriker efter en speciell person, hur man inte kan bärga sig tills man får se dennes leende igen.

 

Det var verkligen något speciellt med dig. Det vi hade var speciellt. Jag vägrar tro någonting annat.

Du kom åt mig på ett sätt ingen gjort på länge. Långsamt försvann skölden jag hade runtomkring mig, stegvis gav jag dig mitt hjärta. Du sa att jag inte fick bli kär i dig. Du borde vetat att jag inte gör saker jag blir tillsagd.

 

Sen kom dagen du stampade på mitt hjärta. Likt ett pappersark tog du det och slet det i tusen delar. Du skulle flytta. Jag skulle aldrig få se dig mer. Du ville vara med henne.

 

Jag hoppas du är olycklig, för jävla olycklig. Det är det enda du är värd.

 

 

 

Vi på mittunivesitets journalistutbildningar är fortfarande i full fart med nollning. Igår hade vi darenight som helt klart var den roligaste kvällen. Vi delades in i lag, fick en lista med olika otyg och poäng. Sen skulle vi ut och genomföra dessa. På denna lista fanns uppmaningar som att posa som en av de alla färggranna drakarna vi har på stan, låna en generals overall och klappa en levande häst. Det gick väldigt bra för oss men det räckte tyvärr bara till en tredje plats. Men men, huvudsaken var att vi hade det roligt.

 

Idag var det ölympiska spelen, jag tyckte det lät alldeles för mycket som en ölhävartävling för att jag skulle känna mig taggad till att gå. Ikväll är det dock fest hos en kille i min klass och även kåren har öppet, jag är pepp faktiskt. Ska bli riktigt kul.

 

 

Igår var det svinkallt och alla dares var utomhus så jag fick inviga min fina pälsväst för detta året.

 

Jag borde egentligen göra iordning mig för nollning vid det här laget, men jag orkar inte. Det känns verkligen att man inte är 18 längre. Man tror inte det. Ni tror säkert att jag skojar men jag gör inte det. Känner mig helt slut dagen efter en festkväll. Det tar i princip hela dagen efter för att jag ska komma igen. Vi har nollning i en och en halv vecka till så jag tror att jag tar lite ledigt. Man får det.

 

Idag på vår föreläsning om journalistikens grunder så kom det in en kille och skrek "är det ni som är de nya journalisterna"?

Alla vände sig såklart om och spände blicken i honom. Killen började gorma om att regeringen var korrupt, att våra lärare var opålitliga och att allt vi gjorde på facebook, alla sms vi skickade var synliga.

Det hann gå många tankar i mitt huvud medan killen pratade. Allt ifrån att det var icensatt, att han faktiskt menade allvar och att det kanske var nollning cirkulerade i mitt huvud. När killen sen fint blivit utledd ur klassrummet så får ju vi självklart veta att allt var icensatt, att vi sen på 20 minuter skulle skriva ihop en artikel om det som precis hade hänt. Rolig grej att vara med om. Hoppas mittuniversitetet bjuder på fler sådana här överraskningar.

 

Hej mina kompisar. Long time, no seen. Har tyvärr inte haft något internet. Har försökt tjuva lite på andras men det har inte alltid gått.

 

Nu befinner jag mig iaf uppe i Sundsvall. Jag tycker jag har flyttat till Norrland men det tycker tydligen inte de som kommer ännu längre uppifrån.

 

I måndags hade vi introduktion till utbildningen. När lärarna pratade och visade kursplanen så rös jag av välbehag. Det är verkligen det här jag vill göra. Jag känner att jag har hamnat så himla rätt. Det är en otroligt skön känsla. Jag har ju varit så vilse. Har inte vetat om jag skulle stå på vänster eller höger ben, vart totalt förvirrad. Idag kan jag med lättnad säga att jag äntligen har hittat hem.

 

Sundsvall är en otroligt fin stad med gamla byggnader och stora torg. Det finns också allt man någonsin skulle tänkas behöva. Jag är så otroligt glad och tacksam för att jag har fått den här chansen och jag planerar att ta vara på den så gott jag bara kan.

 

Bildjournalistik -12En sneakpeak på en del av mitt rum