Hej då farmor och farfar
Den där dagen i maj samlades vi i Hägersten för att säga hej då till min pappas mamma, min farmor. Det var den där riktiga första sommardagen om ni minns. Solen stod som frittfall på Gröna lund.
Så låg farmor där framme och jag slogs av hur liten hennes kista var. Men farmor var ju aldrig stor.
Kyrkan gav oss skydd från värmen och de stora fönstren gav själ till kyrkan.
Så började du prata om henne. Farmor. Hur farmor hade jobbat i en godisbutik. Hur hon alltid fanns där när hennes söner kom hem efter skolan. Det var det farfar också hela tiden kom tillbaka till de gånger jag besökte honom efter farmors bortgång. Med tårar i ögonen berättade han också om det. Hur hon alltid fanns där.
Kyrkan byttes mot Skogskyrkgårdens lummiga skogsdunge och vi fick säga vårt sista hej då. Solen förföljde fortfarande farmor och den spretade in genom träden. Farfar sa att han också snart skulle ligga här. I dungen. Jag hoppades att det skulle dröja väldigt länge.
Det var längesen jag träffade farmor. Jag förstod aldrig hur sjuk hon var. Och i efterhand kan jag verkligen ångra det. För farmor har betytt mycket för mig. Hon var den första som tog mig på äventyr, som visade mig stan. Vi promenerade längs söders gator och till min förtjusning gick vi jämt i leksaksaffär. Sen blev hon den sötaste damen jag visste med sitt vita hår och mjuka leende.
Den där dagen när farmor försvann vältes hela min farfars liv omkull. Hon som alltid fanns där lämnade ett stort tomrum efter sig som efter 70 år inte gick att fylla. Men nu behöver ni inte sakna varandra längre. För nu är ni tillsammans. Farmor och farfar. Mor och far. Som dödsannonsen säger: "Mor har räckt ut handen, Far har fattat den. På den andra stranden, mötas de igen."
Sist jag träffade farfar låg han i sängen. Han fyllde 94. Hela tjocka släkten, med barnbarn, kusiner hade kommit för att fira. Och farfars låga tändes igen. Jag såg det. Han ville ta sig upp i sängen, ville vara med. Kärleken spred sig över rummet. Farfar. Min pappas pappa. Fina, fina farfar.
Som han har varit med genom åren. Hur han skrattat när pappa skojat med honom. Hur han kunde somna nästan snarkandes mitt i en konversation. Hur bra han var. Min farfar. Och nu är han inte här längre. Inte heller är farmor det. Men dom är ju med varandra. På den där andra stranden.
När vi åkte från Skogskyrkogården var det som allt var som vanligt. Det är det som är så konstigt när någon går bort. Att allt på något sätt är som vanligt, samtidigt som ingenting någonsin kommer att bli som förr.
Famor och farfar. Jag saknar er. Det är vi många som gör.
