Sri Lanka, Del IIII: Hiriketiya
Så ännu en gång kastade vi in oss och alla våra grejer i en tuk-tuk för att ta oss längre söderut. Man kan ju tänka sig att vi borde ha vant oss vid trafiken vid det här laget – men det var svårt alltså. Och ja det var ett jädra tjat på henne om trafiken, tänker du nu, men jag kan inte säga det för många gånger. TRAFIK. SRI LANKA. HEMSKT!
Säkerheten på gatorna i det här landet är inte heller speciellt hög, så att säga. Föräldrarna har ofta på sig hjälm men av någon anledning har barnen det väldigt sällan på sig. Som här. Där en hel familj har lyckats tränga sig på en moped. Säg mig hur läng en familj skulle kunna köra så här i Sverige.
Men även den här gången kom vi faktiskt fram till Hiriketiya – helt oskadda. Vi pustade ut och efter ett smärre missöde på hotellet innehållandes kackelackor kastade vi oss ner på stranden.
Hiriketiya är en liten vik där surfingen ska vara en av den bästa i hela landet.
Vattnet var också det mest turkosa vi sett sedan vi kom till Sri Lanka. Däremot gjorde solen mycket och det var bara i vissa ljus vattnet verkligen slog igenom som klarblått.
A bara äger på allting hela tiden. Under tiden som jag fortfarande fumlade runt på brädan ägde han skiten ur alla andra och jag kände mig kass.
Här har ni ett exempel på att vattnet verkligen kunde vara slående turkost. Väldigt vackert. Den här synen kommer jag att bära med mig länge.
När vi tröttnat på surfingen (kroppen hade fått nog) gick vi på en liten upptäcksfärd runt viken.
Solen brände på, vinden fanns inte alls och efter så där en kvart kanske var vi tvunga att springa tillbaka. Det var för varmt. Som den svensk man är har man ju alltid något att klaga över. Så klart.
Från stranden såg jag plötsligt hur det ryckte till i träden. I ett lyckorus sprang jag dit, som ett barn. Jag förstod ju så klart att det bara fanns en anledning till att träden liksom rörde på sig – apor.
En del av dom var riktigt chockade över att se mig.
Under vissa tidpunkten på dagen intar lukten av bränt de små byarna. Här bränner man nämligen upp sina sopor.
Hundbild. Igen. Jag vet. Men titta på den här? Hur ont i hjärtat gör det? Alla vovvar vill väl ha kärlek och ett hem. Det har inte den här.
Vi spenderade bara två dagar i Hiriketiya. Det innebar att vi hade varit två veckor vid kusten – nu var det dags att åka innåt landet. Och det är där – det är där den vackraste delen av resan börjar. Håll i hatten.
Sri Lanka, Del III: Mirissa
I en vecka spenderade vi hela dagarna med att yoga och surfa. Jag hade knappt kameran med mig vilket gör att bilderna från Mirissa inte riktigt gör den lilla turistorten rättvisa. Även här ligger restaurangerna på stranden och på vissa ställen är vattnet så klart att himlen speglar sig i den.
Vi bodde på ett jättefint hotell. Här stod surfbrädorna lutade mot de små trähusen och vi bodde högst upp med en stor balkong men utsikt över djungeln. Vi hade små kompisar som hela tiden hoppade i träden.
Fram emot kvällen kom ofta ovädret. Himlen liksom öppnade sig, ner föll regnet. Åskan dundrade och blixtarna bländande oss. Ljuset på denna bild är från en riktig blixt. Det var som att det helt plöstligt blev dag. Undergångsstämningen var väldigt påtaglig.
Hotellet vi bodde på heter Surf and Yoga Mirissa.
En kväll efter att vi gjort yoga på en kulle med palmer runtom oss och havet som utsikt gick vi sedan tillbaka till samma ställe för att ta bilder på solnedgången. Det slutade att vi inte fick gå själva – utan vi fick sällskap av hotellets fyra lurviga vänner.
'
Det var alltså med den här utsikten vi yogade. Inte fy skam direkt. När vi kom tillbaka hade solen mycket riktigt precis börjat gå ner. Luften var ljummen och en drös med människor hade samlats för att se när dagen ryckte mot sitt slut.
Just denna dag var det fullmåne. Affärer stängdes därför ner för kvällen och vårt hotell ordnade ett extra yogapass i fullmånens sken.
På vägen tillbaka tappade vi bort ett par av hundarna och var tvungen att gå tillbaka för att leta efter dem. Den ena hunden, Whiskey, fick vi nämligen veta är aningen vimsig, och behöver hjälp för att ta sig över vägen.
På hotellet fanns också ett mysigt veganskt café som gjorde fantastiska smoothies.
Ni får ursäkta mig för alla dessa hundbilder men jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att lämna små håriga vänner som jag hade börjat att skapa någon slags band till. Whiskey var en av de hundarna. Han satt och vaktade vid vår stuga och cyklade med benen i luften när han blev kliad på magen.
Något man ska veta med Mirissa är att det finns fantastiska stränder. Jag lyckades enbart ta bilder på dem med min mobil, därför kommer de att eka med sin frånvaro här. Efter en vecka i Mirissa begav vi i alla fall oss till nästa lilla by – Hiriketiya – som var fantastiskt fin. Men det hurrni ni, det är nästa del.
Sri Lanka, Del II: Hikkaduwa
Efter den fasansfulla tuk-tuk turen på sisådär en och en halv timme var jag verkligen glad att vi överlevde. Även om vi såg väldigt många fler som kanske borde vara aningen mer rädda än vad vi var, som barn utan hjälm på mopeder.
Innan man kommer till Sri Lanka är det kanske svårt att tänka sig hur trafiken ser ut. Det handlar om att komma först helt enkelt – till vilket pris. Varför de har så jädra bråttom förblir en gåta.
Hikkaduwa var verkligen de där surfparadiset vi hade väntat oss. Överallt fanns små stånd på stranden där man kunde hyra bräda och små färgglada parasoll invaderade. En dag gav vi oss ut på havet på en varsin surfbräda. Paniken grep tag i mig eftersom det var så himla länge sedan jag surfade, men det var ändå verkligen en frihetskänsla, att sitta där och guppa med havet.
En kväll åkte vi iväg i en tuk-tuk (trots att det kändes som att jag skulle dö varenda gång) för att besöka ett litet tempel ute i vattnet. När vi kom dit hade människor samlats för att be och bevaka när solen gick ner bakom havet.
Vi hade tänkt oss att vi skulle åka ut till det lilla templet, men shi fick vi. Det gjorde kanske inte så mycket. Färgerna som dansade på havet vid det lilla huset gjorde det mer än värt ett besök.
Efter att jag gjort en lite glädjedans över den fantastiskt vackra solnedgången fick A tillslut mig därifrån. För att spara lite på livet bestämde vi oss för att ta en promenad tillbaka till stan.
Längs med vägen mötte vi så klart hundar men fick också en lite inblick i folks vardag. Efter två dagar i Hikkaduwa begav vi oss vidare söderut. Nästa post blir från ett surf- och yogaparadis i Mirissa.
'
Sri Lanka, Del 1: Induruwa
I februari/mars tog jag och A vårt pick och pack och drog till varmare breddgrader. Det var de där veckorna när vintern plötsligt slog till och det kom tonvis med snö. Minns du? Vi missade i alla fall de veckorna. Det var mycket synd. Typ.
Vår rundresa i Sri Lanka började i Induruwa, en liten by där alla restauranger ligger på stranden. Vi ville starta resan där det var lite off, där vi kunde andas igen och bara njuta av att äntligen få vara. Långt ifrån den där vardagsstressen som lätt kan uppkomma. Du vet vad jag menar va?
Vi kom fram sent och när vi på morgonen efter började promenera på stranden var det nästan bara vi där. Palmerna bredde ut sig och ramade in stranden och de enda personerna som var ute var fiskare. Värmen slog lite emot oss som en vägg, men vad gjorde det? Det var ju det här vi hade väntat på.
Fiskarna hade dragit upp näten med småfisk och lagt dem i en stor påse.
Andra samlade in näten medans fåglarna svävade ovanför deras huvuden, beredda att anfalla om någon fisk lämnades kvar.
Jag uppmärksammade de gröna bladen, och de rosa blommorna, som nästan åt upp sanden. De vällde fram, likt vågorna.
När kvällen invaderade åt vi middag på hotellrestaurangen. Vi bodde på hotellet Janus Paradise Rest, ett hotell som ligger väldigt fint precis vid stranden. Solen gick ner och vi var ganska glada att vi levde.
Vi besökte Bentota beach, en strand kanske en kvart bort med tuk-tuk. Här var det helt klart fler turister men absolut inte så många som det kan vara på charterresor. Vi intog en plats i skuggan, solen var som en fön i en bastu, och promenerade sedan hela vägen hem till hotellet.
På vägen stannade vi vid ett hotell som låg på en kulle precis vid havet för att ta en drink. Här betalade hotellgästerna betydligt mer än oss för sin övernattning och vi njöt av deras utsikt över infinitypoolen en stund. Gästerna gjorde inte många knop här. Antingen läste de, lapade sol eller bara spejade ut över havet som inte verkade se ut att ta slut.
Tillbaka på hotellet bjöd himlen på en till show, nästan som bio. Vi tog en varsin baota-stor öl (deras öl Lion finns ofta bara i pint-storlek), la oss på en solstol och blickade ut över pastellfärgerna.
Efter fyra nätter var det dags att åka vidare till surfingparadiset Hikkaduwa. En tuk-tuk resa senare (som jag var helt säker på skulle döda mig) var vi framme. Men det, det blir nästa inlägg.