Sri Lanka, Del III: Mirissa

 
I en vecka spenderade vi hela dagarna med att yoga och surfa. Jag hade knappt kameran med mig vilket gör att bilderna från Mirissa inte riktigt gör den lilla turistorten rättvisa. Även här ligger restaurangerna på stranden och på vissa ställen är vattnet så klart att himlen speglar sig i den. 
 
 
Vi bodde på ett jättefint hotell. Här stod surfbrädorna lutade mot de små trähusen och vi bodde högst upp med en stor balkong men utsikt över djungeln. Vi hade små kompisar som hela tiden hoppade i träden. 
 
 
Fram emot kvällen kom ofta ovädret. Himlen liksom öppnade sig, ner föll regnet. Åskan dundrade och blixtarna bländande oss. Ljuset på denna bild är från en riktig blixt. Det var som att det helt plöstligt blev dag. Undergångsstämningen var väldigt påtaglig. 
 
 
 
Hotellet vi bodde på heter Surf and Yoga Mirissa. 
 
 
 
En kväll efter att vi gjort yoga på en kulle med palmer runtom oss och havet som utsikt gick vi sedan tillbaka till samma ställe för att ta bilder på solnedgången. Det slutade att vi inte fick gå själva – utan vi fick sällskap av hotellets fyra lurviga vänner. 
 
'
 
 
 
Det var alltså med den här utsikten vi yogade. Inte fy skam direkt. När vi kom tillbaka hade solen mycket riktigt precis börjat gå ner. Luften var ljummen och en drös med människor hade samlats för att se när dagen ryckte mot sitt slut. 
 
 
 
 
Just denna dag var det fullmåne. Affärer stängdes därför ner för kvällen och vårt hotell ordnade ett extra yogapass i fullmånens sken. 
 
 
 
På vägen tillbaka tappade vi bort ett par av hundarna och var tvungen att gå tillbaka för att leta efter dem. Den ena hunden, Whiskey, fick vi nämligen veta är aningen vimsig, och behöver hjälp för att ta sig över vägen. 
 
 
 
På hotellet fanns också ett mysigt veganskt café som gjorde fantastiska smoothies. 
 
 
 
Ni får ursäkta mig för alla dessa hundbilder men jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att lämna små håriga vänner som jag hade börjat att skapa någon slags band till. Whiskey var en av de hundarna. Han satt och vaktade vid vår stuga och cyklade med benen i luften när han blev kliad på magen. 
 
 
Något man ska veta med Mirissa är att det finns fantastiska stränder. Jag lyckades enbart ta bilder på dem med min mobil, därför kommer de att eka med sin frånvaro här. Efter en vecka i Mirissa begav vi i alla fall oss till nästa lilla by – Hiriketiya – som var fantastiskt fin. Men det hurrni ni, det är nästa del. 
 
 

Sri Lanka, Del II: Hikkaduwa

 
Efter den fasansfulla tuk-tuk turen på sisådär en och en halv timme var jag verkligen glad att vi överlevde. Även om vi såg väldigt många fler som kanske borde vara aningen mer rädda än vad vi var, som barn utan hjälm på mopeder. 
 
 
Innan man kommer till Sri Lanka är det kanske svårt att tänka sig hur trafiken ser ut. Det handlar om att komma först helt enkelt – till vilket pris. Varför de har så jädra bråttom förblir en gåta. 
 
 
Hikkaduwa var verkligen de där surfparadiset vi hade väntat oss. Överallt fanns små stånd på stranden där man kunde hyra bräda och små färgglada parasoll invaderade. En dag gav vi oss ut på havet på en varsin surfbräda. Paniken grep tag i mig eftersom det var så himla länge sedan jag surfade, men det var ändå verkligen en frihetskänsla, att sitta där och guppa med havet. 
 
 
En kväll åkte vi iväg i en tuk-tuk (trots att det kändes som att jag skulle dö varenda gång) för att besöka ett litet tempel ute i vattnet. När vi kom dit hade människor samlats för att be och bevaka när solen gick ner bakom havet. 
 
 
 
Vi hade tänkt oss att vi skulle åka ut till det lilla templet, men shi fick vi. Det gjorde kanske inte så mycket. Färgerna som dansade på havet vid det lilla huset gjorde det mer än värt ett besök. 
 
 
 
 
 
 
 
Efter att jag gjort en lite glädjedans över den fantastiskt vackra solnedgången fick A tillslut mig därifrån. För att spara lite på livet bestämde vi oss för att ta en promenad tillbaka till stan. 
 
 
Längs med vägen mötte vi så klart hundar men fick också en lite inblick i folks vardag. Efter två dagar i Hikkaduwa begav vi oss vidare söderut. Nästa post blir från ett surf- och yogaparadis i Mirissa. 
 
'
 

Sri Lanka, Del 1: Induruwa

 
I februari/mars tog jag och A vårt pick och pack och drog till varmare breddgrader. Det var de där veckorna när vintern plötsligt slog till och det kom tonvis med snö. Minns du? Vi missade i alla fall de veckorna. Det var mycket synd. Typ. 
 
Vår rundresa i Sri Lanka började i Induruwa, en liten by där alla restauranger ligger på stranden. Vi ville starta resan där det var lite off, där vi kunde andas igen och bara njuta av att äntligen få vara. Långt ifrån den där vardagsstressen som lätt kan uppkomma. Du vet vad jag menar va? 
 
 
Vi kom fram sent och när vi på morgonen efter började promenera på stranden var det nästan bara vi där. Palmerna bredde ut sig och ramade in stranden och de enda personerna som var ute var fiskare. Värmen slog lite emot oss som en vägg, men vad gjorde det? Det var ju det här vi hade väntat på. 
 
 
Fiskarna hade dragit upp näten med småfisk och lagt dem i en stor påse. 
 
 
Andra samlade in näten medans fåglarna svävade ovanför deras huvuden, beredda att anfalla om någon fisk lämnades kvar. 
 
 
Jag uppmärksammade de gröna bladen, och de rosa blommorna, som nästan åt upp sanden. De vällde fram, likt vågorna. 
 
 
 
 
När kvällen invaderade åt vi middag på hotellrestaurangen. Vi bodde på hotellet Janus Paradise Rest, ett hotell som ligger väldigt fint precis vid stranden. Solen gick ner och vi var ganska glada att vi levde. 
 
 
 
 
 
Vi besökte Bentota beach, en strand kanske en kvart bort med tuk-tuk. Här var det helt klart fler turister men absolut inte så många som det kan vara på charterresor. Vi intog en plats i skuggan, solen var som en fön i en bastu, och promenerade sedan hela vägen hem till hotellet. 
 
 
På vägen stannade vi vid ett hotell som låg på en kulle precis vid havet för att ta en drink. Här betalade hotellgästerna betydligt mer än oss för sin övernattning och vi njöt av deras utsikt över infinitypoolen en stund. Gästerna gjorde inte många knop här. Antingen läste de, lapade sol eller bara spejade ut över havet som inte verkade se ut att ta slut. 
 
 
Tillbaka på hotellet bjöd himlen på en till show, nästan som bio. Vi tog en varsin baota-stor öl (deras öl Lion finns ofta bara i pint-storlek), la oss på en solstol och blickade ut över pastellfärgerna. 
 
 
 
 
 
Efter fyra nätter var det dags att åka vidare till surfingparadiset Hikkaduwa. En tuk-tuk resa senare (som jag var helt säker på skulle döda mig) var vi framme. Men det, det blir nästa inlägg. 
 

Costa Rica, Del III

 
När vi lämnar stranden och kliver in genom träden till vårt hotell möter vi ett tjugotal små ögon som tittar skeptiskt på oss. Vi hade alltså gått en hel dag i Manuel Antonions nationalpark för att komma nära naturen. Det visar sig att vi inte hade behövt gå så långt. 
 
 
Keira plockar fram en banan ur väskan och blir väldigt populär hos de små capuchinaporna. De springer längs med löven på marken, upp i träden bredvid henne. En vågar sig nära för henne, men i stället för att ta bananen drar den utan förvarning henne i håret. Hon ryggar tillbaka. 
– Gör inte så. Mata dem inte. 
En av de som jobbar på hotellet kommer fram, berättar att aporna lätt blir hårdhänta om de får se mat. 
 
 
 
Aporna fortsätter att titta skeptiskt på oss och när bananen försvinner blir de aningen lugnare. Havet kluckar i bakgrunden och aporna tjattrar lugnt. 
 
 
 
Jag vet inte riktigt hur länge jag står där men tillräckligt länge för att de ska börja göra sig till för min kamera. Det är nästan så att de posar. 
 
 
Jag tittar på när de drar i varandra, biter i varandra, hänger upp och ner i svansarna och försöker putta ner varandra från träden. 
 
 
Jag tittar på när de håller varandra i händerna. 
 
 
 
 
 
 
Kvällsolen börjar ta sig igenom träden och påminner om att mörkret snart kan invadera. 
 
 
 
En av aporna kommer hoppandes från hotellet. Han har snott två ägg och ingen ur personalen verkar ha märkt det. Men att balansera med ägg verkar inte helt lätt. Så fort den börjar klättra flyger äggen till marken. KRAS, säger det. 
 
 
Jag sliter mig ifrån aporna när jag får höra att de i princip bor utanför vårt hotell. I stället går vi tillbaka till stranden för att lapa dagens sista sol. Människor går längs med stranden. Känner friheten. Tycker om varandra. 
 
 
 

Costa Rica, Del II

 
När vi planerade resan till Costa Rica var Manuel Antonio ett av de ställen vi visste att vi ville åka till. Här ligger en nationalpark som ska vara fullproppad av djur och om man promenerar ut till havet ska stranden vare en av Costa Ricas vackraste. 
 
Så när vi vaknar upp vår andra dag i Costa Rica, vår första dag vid kusten, gör vi snabbt i ordning oss och beger oss till nationalparken. Vår entusiasm strålar runt om kring oss och svetten rinner längs med ryggen. Skillnaden på klimatet från natten i bergen är ännu en gång väldigt påtaglig. Ett tag tror jag att jag ska svettas bort. 
 
 
Väl inne i parken struntar vi i en guide. Dagen innan får vi reda på att det är ganska lätt att stanna vid de andra grupperna och tjyvlyssna på vad de ser för typ av djur. Vi svänger in på en stig som lovar att man ska få se sengångare. Även om det är mycket folk i rullning omkring oss så är lugnet av naturen närvarande. 
 
 
Det första djuret vi stöter på är något som ser ut som ett rådjur. Både jag och A stannar till. Vi förstår ingenting. Hade ingen aning om att den här typen av djur existerar i djungeln. Vi får senare reda på att den heter Vitsvansad rådjur/hjort (White tailed deer) och det här faktiskt är Costa Ricas nationaldjur. Arten pryder även en av landets sedlar. 
 
Rådjuret verkar inte alls bry sig om oss och försvinner snart in bland stora löv och lummiga träd.
 
 
Vi ser våra första vrålapor långt in i djungeln och stannar sedan till vid den här filuren. Det är kanske svårt att se, men här får vi se vår allra första sengångare. I Costa Rica finns det två arter. Den här är en så kallad tretåig sengångare. Den andra är en tvåtåig. Jag lovar er att det kommer bilder på en sån variant inom en snar framtid.
 
Fåglarna kvittrar i våra öron och fler parkbesökare stannar och pekar på vår nya kompis. Sengångaren är inte alls så långsam som man tänka sig. Den klättrar neråt och snart ser vi den inte längre. 
 
 
Efter en promenad i djungeln har värmen vunnit över oss och vi hittar stigen ut till stranden. Ljumna vindar smeker mitt ansikte. 
 
 
De lummiga träden väller nästan över stranden och det turkosa vattnet svajar långsamt upp och ner på sanden. 
Så snabbt jag kan slänger jag av mig mina blöta kläder och byter dem mot en trevligare variant av vått. 
 
 
Solen fortsätter att lysa högt på himlen och ett sus hörs genom strandbesökarna. Jag tittar upp från min handduk och möts av en tvättbjörn. Dens ögon glittrar när solen möter dem och jag plockar genast upp kameran. De andra strandbesökarna är inte lika förtjusta. Man får inte glömma bort att många tycker att tvättbjörnar är skadedjur. Jag springer efter dem med kameran men andra människor hytter åt dem, viftar bort dem. Ser till att de försvinner.
 
Jag går jag ännu en gång och badar. Vattnets svalkar lika skönt. 
Jag tittar upp mot A som också njuter i solen med stängda ögon. Då ser jag dem. Tvättbjörnarna. Inte bara en den här gången, utan flera. Smygande kommer de bakom honom. De verkar ha upptäckt att vi har väskan full med snacks. Jag säger till en början ingenting. Tycker att jag är lite rolig som inte gör det. Men när jag till slut inser att de inte kommer att vika undan ställer jag mig upp och skriker i panik.
 
A vaknar upp som slungad ur en tung dröm och precis när en av tvättbjörna kör ner sitt huvud i vår väska slår A runt om kring sig i luften. Men det händer ingenting. Tvättbjörnarna bryr sig inte.
Paniken i A:s ögon växer och han tar tag i vad han hittar. En tom petflaska. Ett lågt "doink" ljuder när den löst träffar tvättbjörnen. 
 
Två stora ögon tittar förvånad upp ur väskan och truppen av tvättbjörnar lämnar oss. Lite synd, tycker jag. 
 
 
Resten av tiden på stranden solar jag med ett öga öppet. Jag kan krama tvättbjörnen nästa gång den kommer, tänker jag. 
 
 
Man kan lätt tänka sig att det borde vara mycket folk på den här stranden med tanke på den tryckande hettan. Men nepp, antalet besökare är precis lagom. 
 
När vi efter någon timme bestämmer oss för att gå tillbaka in till vandringsstigen ser vi en drös med människor som står vid ett träd. Fleras kameror är i luften. Jag blir så exalterad över vad det ser att jag glömmer bort allt annat och springer dit. 
 
 
Där uppe i trädet sitter den försa riktiga apan vi ser i det vilda. En vithuvad kapucinapa. De bredvid mig pekar, skrattar, tjuter av glädje av att vara så nära naturen. 
 
 
När jag till slut kan slita mig från apan kommer jag på att jag förmodligen lämnade massa saker bakom mig. Mina gympaskor badar i havet. "Toppen", säger jag. Plockar upp dem, och traskar resten av vandringen i parken med blöta skor. 
 
 
 
Väl inne i djungeln igen hör vi ett kraxande ljud. En färgglad fågel visar sig långt, långt in och vi inser att vi ser vår första Tucan. (Hade alldeles för dåligt objektiv för att fånga den bra på bild). 
 
Vi står tysta ett tag men vandrar sedan vidare. De andra besökarna verkar ha hittat någon annanstans att vara för vi är nästan helt själva. Tyvärr lyser även vildlivet med sin frånvaro resten av vägen. 
 
 
När vi bestämt oss för att gå därifrån händer det äntligen. Vid en rastplats där flera personer har satt sig för att fika och vila smyger sig en näsapa på oss. Näsapa är ett av de djuren jag verkligen har velat se så jag glömmer ännu en gång all vett och etikett och blir med ens en stalker till den här lilla filuren. Något som inte verkar helt uppskattat. 
 
 
Näsapan verkar vara vän med en av tvättbjörnarna. De nosar på varandra innan den här tvättbjörnen klättrar upp i trädet. Löven darrar av den varma vinden. Tvättbjörnen verkar dela min känsla av att värmen tar på ens krafter. 
 
 
 
 
 
Efter att näsapan övergett oss går vi mot utgången. Jag stannar för att fota små "Herr Nilsson-apor". Ni minns väl att Pippis apa såg ut precis så här och hette Herr Nilsson? De här aporna kallas för döskalleapor på grund av mönstret på deras ansikten. Jag känner hur någon annan stirrar på mig från en dunge mittemot. 
 
 
Där är den igen. Hjorten/Rådjuret. 
 
 
På väg tillbaka tar vi en drink med de supertrevliga kanadensiska tjejerna Kiera och Tia som vi träffat på hotellet dagen innan. Vi vaknar verkligen till efter den varma dagen eftersom det känns som att bartendern hällt hela romflaskan i våra glas. 
 
 
 
På väg hem står solen längre ner på himlen och värmen har lagt sig en aning. Tia, jag, Kiera och A promenerar längs med strandpromenaden på väg tillbaka. De säger att de har någonting vi måste se när vi kommer tillbaka till hotellet.
 
Hela dagen har vi insupit naturen, blivit en med den. Vi har ingen aning om att dagens bästa upplevelse fortfarande ligger framför oss. 

Costa Rica, Del I.

När jag och A bestämde oss för at åka till Costa Rica och Panama visste vi att vi stod inför en resa vi aldrig gjort tidigare, men jag kunde nog aldrig riktigt förstå hur mycket jag skulle kära ner mig, även om vår resa stundtals var riktigt skrämmande. 
 
Efter ett dygn i staden där jag tidigare lämnat mitt hjärta – Los Angeles – landar vi en timme sent i San José, huvudstaden i Costa Rica.
 
På nyfikna, men livrädda, hjul beger vi oss ut på motorvägen, mot bergen i hyrbil. Mörkret ligger som ett täcke över vägarna. Bergen väller upp i bakgrunden, men det är svårt att förstå deras höjd i det dunkla ljuset. Motorvägen leder in i en vägtull och bilvägen byter raksträckor mot svängar. Uppförsbackarna breder ut sig framför oss och när vi har kört i ungefär en halvtimme är vi framme i bergsbyn Atenas. 
 
Efter en brant backe möter en stor grind oss i färgglada färger. Vi trycker på porttelefonen och grinden öppnar sig sakta framför oss och blottar ett nästintill stup nedåt. San Josés ljus skymtar där nere. 
 
 
En hotellvärd möter oss när vi svängt in på grusparkeringen. Vi går runt huvudhuset och San Josés närvaro blir påtaglig. Den tar sig in i skinnet. Jag glömmer helt bort hotellvärden som vill visa oss vårt rum. Allt jag ser är de glittrande ljusen över huvudstaden som inte tycks ta slut. Vi får vårt hotellrum som ligger precis så att jag kan fortsätta beundra utsikten. Vi äter pizza på stolarna utanför hotellet och dricker cider där uppe. Vi går och lägger oss till bergens lugn. 
 
 
 
När jag vaknar i soluppgången vid 06.00 är A borta. Dörren står öppen och jag kan höra fåglarna kvittra utanför. 
 
 
Synen som möter mig när jag kommer ut, det är klyshigt att säga det, men den gör mig mållös. Lämnar mig med hakan i golvet, får mig att känna hjärtat i huvudet. Om det vackraste som finns skulle ha en bild, skulle det vara den här utsikten: en varm soluppgång i Atenas. 
 
 
Tuppar galer nere i dalen, syrsorna surrar runt om i växterna. Nere någonstans eldar någon och lukten sprider sig när poolvattnet pluppar av de ljumna vindarna. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Med solens värmande strålar i ansiktet tar jag på mig gympaskor och följer efter A längs med en stig ner i dalen. Vi möter ett femtal ekorrar som hoppar i träden. 
 
 
Frukost äter vi ensamma med en klarare utsikt över San José. Vi konstaterar att kaffet är minst lika gott som hemma och frukten hundra gånger bättre. 
 
 
 
Efter årets första riktiga solstund åker vi vidare mot kusten och Manuel Antonio. 
Manuel Antonio ligger på en höjd på västra sidan av Costa Rica. Hit kommer soldyrkare, surfare och naturentusiaster. Västra sidan av landet inramas av Atlanten medan den östra sidan influeras av det karbiska havet och dess rytmer.
 
 
Solen visar oss bergen ur en annan skepnad när vi åker ner samma väg som vi kom upp i går i mörkret. 
 
 
Bergen byts snart ut mot palmer och den första stranden välkomnar oss. 
 
 
 
Skillnaden på värmen mellan bergen och kusten slår oss redan på väg till Manuel Antonio och när vi är framme är det svårt att inte bli en svettfläck. Vårt hotell ligger precis vid vattnet och ska visa sig vara ett riktigt ruckel, läget desto mer fantastiskt. 
 
 
 
 



Vi drog iväg en stund, dag II

 
Vårt hotellrum i Budapest var verkligen helt fantastiskt. Det var högt i tak, möblerna var antikviteter och vi hade både vardagsrum och sovrum. 
 
 
Och mitt i rummet stod en flygel, aningen sliten, men ändå en flygel. 
 
 
 
Budapest är uppdelad i två sidor – Buda och Pest – där emellan går flertalet broar. Vi bodde precis vid den här gröna skönheten. 
 
 
Vädret var strålande, men låt er inte luras. Det var svinkallt. 
 
 
Vi klättrade uppför ett berg och hela staden visade upp sig från sin finaste sida. 
 
 
 
 
 
 
Vi bara gick och gick och gick och gick. Många steg blev det. 
 
 
Uppe vid en kyrka på Buda-sidan stanade vi till för mat. På menyn fanns det en macka med svampsoppa i. Jag antog utmaningen och ja, det ver väl ganska trevligt ändå. 
 
 
Matthias Church, som den heter, låg uppe på berget och vi valde att gå in i den. Detaljarbetet i den kyrkan måste tagit år och dagar att göra. 
 
 
 
 
 
 
Det var inte bara utsidan av kyrkan som var spektakulär. Även utsidan levde upp till insidan, om man säger så. 
 
 
 
När vi var i Budapest var det lågsäsong men många hade ändå hittat dit. Jag vill inte ens tänka på vad kaos det måste vara vid sådana här fina platser när det är sommar. 
 
 
Matthias Church
 
 
 
 
 
 
 
Uppe på toppen hittade vi ett ställe med helt okej utsikt. Vi köpte mulled vine (typ glögg) och värmde oss en stund. 
 
 
 
Efter den här bilden dog min kamera. Det är något med mig och glömma extrabatteri när platserna är som finast.... 

Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del VIII

 
Black river gorges national park
 
 
Ni får helt enkelt stå ut med att min blogg har blivit en reseblogg. Mitt vardagsliv är inte hälften så kul att fotografera så det är såhär det får bli ett tag framöver. Nu har vi kommit till min absoluta favoritdag på hela semestern. Mamma hade sett ut en nationalpark på Mauritius som skulle vara fantastisk fin. Jag tror inte att jag ens hade kunnat tänka mig hur fint det är där. Parken heter Black river gorges national park och alla som någonsin åker till Mauritus måste åka dit, JA det är ett måste! 
 
 
Parken består av snår och flera olika hikingtrails. Vi valde den som var 5 kilometer men i mellan åt begav vi oss in i djungeln med hopp om att kanske se några djur, vi hade hört att det finns papegojor och vilda apor. Grönska så långt ögat når – men inga djur. 
 
 
Efter att vi inte gått alltför länge möts vi av den här utsikten. Jag hade inte ens fattat att vi var högt upp och var tvungen att dra efter andan eftersom utsikten var så fantastiskt vacker. 
 
 
Jag förevigade mamma, pappa och A framför den fina utsikten och sedan vandrade vi vidare. 
 
 
Som sagt, en utsikt som inte går av för hackor. 
 
 
Vägen gick upp och ner och sanden var rödfärgad. Solen stekte på oss när den väl visade sig och flugorna surrade runt oss och bet mig faktiskt. Inte alls skönt. Aldrig varit med om förut. 
 
 
Längs med vägen fick vi se flera vattenfall. Man hörde deras dån redan innan de kom i synfältet. 
 
 
Grönska i alla ära – men blommor var inte jättevanligt längs med vägen. 
 
 
Jag vet inte hur många fina utsiktspunkter det fanns längs med vägen, men de var många och jag såg till att suga in varenda en i huvudet så att jag kan minnas dem när livet känns lite tråkigt. 
 
Dalar och toppar och berg. Det gick ju att se varför apor skulle trivas i den här parken men vi fick inte se någon när vi var där. Vi tror att vi hörde ljudet av dem men de visade sig aldrig trots att vi ställde oss tysta och stilla i minuter åt gången. 
 
 
En av massor med utsiktspunkter. 
 
 
Vi hade självklart med oss matsäck som vi mumsade på längs vägen. 
 
 
Efter två och en halv kilomter kom vi fram till den absoluta utsiktspunkten....
 
 
... som inte heller den gick av för hackor. 
 
 
Pappa och A satte upp varsin kamera och la lite mat som skulle locka fåglar på backen, de trodde att de skulle få en cool film men ingen fågel vågade sig nära. 
 
 
Eftersom det inte var högsäsong när vi var på Mauritius så var vi ganska ensamna när vi promenerade i parken. Allt som hördes var fåglarnas kvitter och apornas läte långt borta. Fridfullt är det minsta ordet man kan använda. 
 
 
Det här är sista bilden jag hann den här dagen för sedan dog min kamera. Så sjukt dålig planering av mig. Vi hade just besökt den vackraste platsen hittills på vår resa och när vi gick tillbaka och åkte hem skulle det visa sig att platserna vi åkte förbi var nästan ännu bättre. Jag har aldrig någonsin varit så ledsen över att jag inte hade en kamera. Som tur var fick jag låna pappas kamera och hans mobiltelefon. Så de bilderna kommer nästa gång. Håll utkik. 
 
 

Vi drog iväg en stund, dag I

A överraskade mig med en weekend i julklapp och jag fick bestämma vart vi skulle åka. Han tyckte vi skulle åka någonstans där det var varmt, det tyckte inte jag. Alla pratar så himla gott om Budapest och mamma har sagt att hon tror att jag verkligen skulle gilla det. Jag pitchade de varma utomhusbaden för A, och sen var det inte så svårt att övertala honom. Vi bokade en spontanresa och när vi kom dit välkomnade solen oss. 
 
 
Mitt kvällsnöje i några dagar var att leta efter hotell. När jag stötte på det här hotellet så bara visste jag att jag ville bo där. På bild såg det helt okej ut men när vi kom dit dog jag lite inombords. Bara den grejen att vi hade stora fönster, högt i tak och inte minst en flygel i rummet var den bästa starten vi kunde fått på resan. 
 
 
Vi kom till Budapest runt 12 och efter att vi checkat in på vårt hotell Kalvin house tog vi oss ut mot den gamla saluhallen som låg i princip bredvid hotellet. 
 
 
Saluhallen hade färgat tak och tog emot oss i solen. 
 
 
I saluhallen kan man köpa frukt och grönt men även korvar och deras specialité - paprika. Du kan köpa paprika i alla möjliga former och även som motiv på alla möjliga köksredskap. Ljuset kastade fina glimtar på vissa ställen i saluhallen och mina ögon vandrade dit. 
 
 
Saluhallen ekade lite halvtom när vi var där, kan bara tänka mig hur kaos det ska vara där på sommaren när det är högsäsong. 
 
 
Vi hittade tillslut det vi dit för - langos. Jag vet inte om jag ätit något godare i hela mitt liv. Krispig på utsidan och alldels mjuk på insidan. Det vattnas i min mun när jag tänker på det. 
 
 
Vid ett sånt här bord satt vi och käkade våra langos och A drack öl. Bilden är lite missvisande för på andra sidan av oss var det kaos, även om det inte var mkt folk i saluhallen så verkade alla vilja äta langos. 
 
 
Saluhallen utgång. 
 
 
Mätta i magen och nöjda begav vi oss ut i solen igen. Sjävklart hade jag skitig lins, som alltid. 
 
 
Vi började promenera mot norr och deras kända parlament och på vägen dit passerade vi Chain bridge, bron med sina vaktande lejon som blivit mest känd i Budapest. 
 
 
Jag stoppade A i coolt ljus och för en gångs skull gjorde han som jag sa. 
 
 
Efter säkert en timmes prommis nådde vi vårt mål - Parlamentet (Országgyűlés.) Jag som är svag för gammal arkitektur bara mös i närheten av det och för första gången på länge kände jag mig inspirerad bakom kameran. 
 
 
 
 
 
Det enda som saknades var ett besök in i Parlamentet, men man kan ju inte få allt. 
 
 
 
När vi beskådade det maffiga bygget började solen sakta gå ner över Budapest. 
 
 
Vi vandrade vidare längs med alla vägar för att försöka hitta något annat som Budapest är känt för - alla fina och coola fik. 
 
 
Arkitetkturen i Budapest är fantastisk på många håll, men det är också lite ruffigt och nergånget. Det är mycket som är grått. 
 
 
Men på en del ställen hittade vi sådana här pärlor, där det bara sprakar till med lite liv och färg. 
 
 
Vi hittade tillslut ett fik där vi kunde sitta halvt ute och värma oss med värmelampor. 
 
 
A prövade mulled vine som vi sedan förstod är nästan samma sak som svensk glögg, fast mer utspätt. 
 
 
Caféet låg i en gränd där det fanns massvis med coola barer och fik. 
 
 
 
Efter fiket vandrade vi hem för att mellanlanda lite på hotellet och sen gå ut och käka middag. Vi hittade en ruinrestaurang med all möjlig skev, industriell inredning och satt och åt i ett valv på övervåningen och tittade ner på de andra. Men det får ni ingen bild på för jag var för lat för att ta med kameran. Sedan gick vi runt för att hitta en bar men hela Budapest verkade helt öde. Hamnade tillslut på en halvtom bar med livemusik, där jag drack en bananchokladdrink som var som en hel, mumsig efterrätt och A drack whiskey.  
 
 

Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del III

 
 
I somras var vi på en två veckors lång resa till Mauritus. I sommar har jag haft 0 inspiration till att varken fota eller redigera bilder och det förklarar saknaden av uppdateringar i den här bloggen. Sommaren har nästan enbart bestått av skrivande för mig och det är inte förrän nu jag känner det dra lite i fotonerven. 
 
 
En morgon åkte vi till Cap Malheureux Church som låg precis vid vattnet och var fantastiskt vacker. Jag gillar kyrkor och fina byggnader så min kamera smattrade en hel del. 
 
 
Cap Malheureux Church
 
 
Cap Malheureux Church och min glada mams. 
 
 
Cap Malheureux Church
 
 
På vägen från kyrkan stötte vi på ett hindutempel. Det bor mycket hinduer på Mauritius, därav finns det otroligt många tempel. Just det här templet var tyvärr stängt men det doftade rökelser. 
 
 
Efter kyrkan begav vi oss till en botanisk trädgård i Pamplemousse (betyder grapefrukt på franska). Det officiella språket på Mauritius är Creole men de pratar även mycket franska, engelska och andra mixar av Creole.
 
 
Linus och min pappa förföljde gäss, pappa med sin gopro och Linus för att det var roligt. Bakom oss låg ett träsk (eller vad man ska kalla det). 
 
 
Micke och Lisa
 
 
På den botaniska trädgården fanns det något slags rendjur som var väldigt gästvänliga. Hampus och Linus (och jag såklart) stod där väldigt länge. Jag med tårar i ögonen för att jag inte tycker djur ska vara inlåsta. 
 
 
 
 
Botaniska trädgården i Pamplemousse
 
 
Botaniska trädgården i Pamplemousse
 
 
Botaniska trädgården i Pamplemousse

Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del II

 
Pappa filmade verkligen ALLT med sin Gopro, han lyckades till och med få när jag ramlar på bild. 
 
 
Koraller låg överallt längs med stränderna. 
 
 
 
Promenaden längs med strandkanten bjöd på många fina stränder och turkost vatten. 
 
 
 
 
 
På vägen tillbaka till hotellet stannade jag, mamma, pappa och André till vid ett lunchställe precis vid vattnet, men solen försvann och vinden kom på besök istället, vilket vi fnittrade lite hysteriskt åt. 
 
 
 
 

Där palmerna svajar och vattnet är turkost

Nejmen se på fan. Jag lever och jag bloggar. Det var inte i går det. Fotandet för mig har fått ge vika ett tag för att jag ge plats åt skrivandet istället. Men så kommer de där resorna som peppar upp fotandet igen. I augusti var jag och min familj och släkt ute på en resa långt bort i världen - vi var på Mauritius. 
 
 
 
 
 
För att ta oss dit flög vi 6 timmar till Dubai och sen vidare därifrån lika långt. I Dubai fick vi åka tåg mellan gaterna. 
 
 
Jag hade höga förväntingar på Dubais flygplats. De hade enorma hissar och en del ball arkitektur, men det var ungefär det som var värt att se. 
 
 
Vi var lagom trötta när vi flög in över Mauritius, speciellt jag som nästan aldrig kan sova på flygplan. Jag vaknade dock verkligen till av det vackra landskapet som visade sig under oss. 
 
 
Mauritius är en gammal vulkanö med mycket berg. 
 
 
På flygplatsen möttes vi av personalen på flygbolaget som gav oss alla blomsterkransar.
 
 
 
Hotellet låg precis vid vattnet och när solen gick ner passade jag och André på att gå ner och titta på den vackra solen som gick ner precis över havet. 
 
 
Vi bodde två och två i bungalows och här bodde jag och André. Vi hade havsutsikt och trivdes väldigt bra med miljön vi hade i två veckor. 
 
 
Bungalowsen. 
 
 
När vi allihop hade fått ta igen sömnen begav vi oss ut på en vandring runt strandkanten för att ta oss in till stan. Promenaden bestod nästan enbart av sådana här stenar. Pappa hade köpt en Gopro och släppte inte den i första taget om man säger så. 
 
 
 

Likt vågor sköljandes över mig.

 
Så  var det dags för en trip down memory lane. Det är inte ens längesen och ändå knyter sig magen på mig när jag tittar tillbaka på bilder från LA. Jag längtar tillbaka så fruktansvärt mycket.
Längtar efter människorna, värmen, stämningen. Det kommer liksom skjölandes över mig som vågor, och ibland, då känns det faktiskt som att jag ska drunkna.
 
 
Min vackra vän Cornelia tog med mig upp på Runyon Canyon för att visa mig en typisk hike i LA. Vi tog oss upp precis innan solnedgång för att se solen sakta gå ner över LA. Det finns inte mycket som kan slå den upplevelsen. 
 
 
 
 
Det som är så fantastiskt med LA är att det är en storstad men att det är så nära till berg och natur. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Du vackra stad. Del VI

 
Sista dagen begav vi oss till de judiska kvarteren och började med att ta oss in på en judisk kyrkogård. Gravstenarna stod på varandra, många utan namn. 
 
 
Det var många som blev berörda av kyrkogården och några stannade för att be en bön. 
 
 
Judiska kvarteren. Vi fortsatte sedan in i en av byggnaderna där det fanns väggar fulla av namn och födelsedatum/dödsdatum. Väggarna var vita, skriften i svart och rött. Flera rum behövdes för att få plats med alla namn. Det rådde fotoförbud där inne och jag ville absolut inte bryta det. Kyrkogården fick jag fota efter att ha köpt ett fotopass.
 
En annan del av det judiska kvarteret som man fick besöka var en stor utställning av teckningar som barn ritat under tiden de satt i koncentrationsläger. Många hade ritat en dusch, några hade ritat den med människor i. De visste mycket väl vad som väntade dem. En otroligt stark känsla fyllde hela kroppen samtidigt som det är så svårt att förstå hur människor någonsin, kan ha blivit så otroligt orättvist och hemskt behandlade. Det är liksom svårt att tänka sig att det har skett på riktigt. Att de där barnen suttit och ritat i panik, att de har vetat att deras liv när som helst kan ta slut. Fastän de egentligen hade hela livet framför sig. 
 
 
För att försöka skaka av oss de tunga känslorna vi precis upplevt tog vi en bergsbana upp till toppen på ett berg. I hela backen ner fanns det parker att sitta och mysa i. Fantastiskt. 
 
 
 
Sista kvällen gick vi på en så kallad "spöktur". En social man, med lite för mycket energi, visade oss runt längs med Prags gator och berättade alla sägner och spökhistorier som sägs ha hänt i Prag. Han pekade på hus och fönster där det sägs stå gamla gummor i fönstret som ledset tittar ut. Han berättade även om underjordiska tunnlar som hittats när hela Prag var dränkt i vatten. 
 
Fönstret bakom här har många 100 år på nacken och vi uppmanades att ta en bild in i fönstret. Guiden sa att många hade fått konstiga saker på bild av det. Jag som ändå på något sätt tror på väsen, tog mod till mig och fotade in genom fönstret med lång slutartid. Ingenting såg konstigt ut på min bild men jag raderade den ändå för säkerhetens skull efter jag tittat på den. He he. Det var ingen annan i gruppen som heller fick något ovanligt på bild. 
 
 
Min favoritplats på hela hotellet. Vi hade tre sådana här fönster i vårt hotellrum där jag satt och läste, åt chips och bara filosoferade och mådde bra. Jag har alltid velat ha ett fönster som man kan sitta i, det står högt på min lista när jag någon gång skaffar mig en egen lägenhet på riktigt. 
 
 
Dagen när vi skulle resa hem ville vi titta in i den stora Disneykyrkan, den som jag visat på bild tidigare. Självklart var den stängd och det var himla synd. Det enda vi fick se var den här sneekpeaken. Jag älskar att titta i maffiga kyrkor så det var nästan med en liten tår vi lämnade kyrkan. 
 
 
På torget när vi var på väg till hotellet spelade ett band med gamla instrument. Otroligt maffig musik och jag och mamma stannade för att höra instrumenten dansa med varandra. 
 
 
Innan vi åkte till flygplatsen fick jag äntligen smaka på den här delikatessen som är typisk i Prag. Någon slags rökt bröd, doppat i socker. Det var inte det godaste jag ätit, men var heller inte äckligt. Allt doppat i socker är väl gott. 
 
Sådär ja, det var alla bilder jag hade att visa från Prag. Ledsen för spammet med alla bilder men Prag är verkligen en stad jag förälskade mig i, framförallt på grund av den fantastiska arkitekturen. 
 

Du vackra stad. Del V

 
En annan dag startade vi med att bege oss till en marknad. Jag höll i kartan som en riktig turist men vi hittade dit. Mycket roligare med karta än GPS, känns mer på riktigt. Egentligen la mamma över hela ansvaret att hitta på mig vilket jag faktiskt klarade över förväntan. Det kan man inte tro va... 
 
 
Marknaden var vad man kan kalla - en riktig flopp. Det såldes häxor som blinkade och skrattade djävulsk. Riktigt obehagliga. 
 
 
Till luncnen tog vi en en rejäl öl som gick på under 10 kronor, inte helt fel. 
 
 
"Det dansande huset". Den som byggde detta hus måste ju vart hög på droger. 
 
 
När vi var i Prag var det den varmaste perioden de haft på väldigt länge. 37 grader mätte termometern och svett flög från mig åt alla håll. För att pausa i värmen satte vi oss på en båt för att svalka gommen med iskaffe. 
 
 
 
Karlsbron
 
 
I Prag får det drickas på offentlig plats. Köp en öl, slå dig ner i en ring på torget med alla dina vänner och bara ha det gött. Synd att Sverige inte kan ta efter lite mer av det beteendet. 
 

Du vackra stad. Del IIII

 
Vi fortsätter med bilder. Den här killen tyckte jag lite extra synd om. Jag har funderat många gånger på hur jobbigt det måste vara att vara cykeltaxi och så slänger vi på en hajdräkt på det och sådär en 37 plusgrader. Herrejisses, eloge till honom. Jag hade tuppat av. 
 
 
Här har vi då sjävla hjärtat av gamla stan, torget. 
 

Mamma återhämtar krafter och värmer sig lite i solen (vilket absolut inte behövdes för att hålla sig varm)
 
 
Jag kommer inte ihåg vad den här kyrkan hette men det sägs att den har inspirerat Disney i sina filmer. 
 
 
Torget i gamla stan. Jag tycker arkitekturen är jättefin, vad hade inte jag gjort för att få bo i ett sånt här gammalt hus med fina fönster? 
 
 
Det var dags att ta sig upp i en kyrka för fin utsikt. Det var många trappor att gå i om man säger så för mamma vägrade hissen. 
 
 
Mååååååååånga trappor.
 
 
Väl uppe fick man lön för all möda.
 
 
Torget och Disneykyran igen.
 
 
Torget.
 
 
 
 

Du vackra stad. Del III

 
Som det märks är Prag en så fantastiskt vacker stad så det var svårt för mig att inte föreviga ögonblicken med min kamera. Så det blev en hel del bilder. Första kvällen åt vi middag på en populär vegetarisk restaurang, kanske lite väl populär eftersom vi fick sitta i hallen och äta. I själva restaurangdelen fanns det stjärnor i taket. 
 
 
Resten av kvällen gick ut på att vandra omkring och suga in dramatiseringen av en solnedgång i Prag. Jag låter bilderna tala för sig själv men varnar de som tycker guldigt motljus är lite för klyschigt. 
 
 
Karlsbron
 
Karlsbron
 
Karlsbron
 
Mamma
 
 
Karlsbron är full av olika statyer som betyder olika saker. Det sägs att en del ska man ta på för att få lycka eller så får man önska sig något. 
 
Utsmyckning av balkonger var populärt
 
Mamma njöt av den låga solnedgången
 
Prag
 
Prag
Prag
 
Prag
 

Du vackra stad. Del II

 
Efter mycket pustande i värmen kom vi till slut upp till St Veitskatedralen. Alla kyrkor jag någonsin varit i kan kasta sig i väggen. 
 
St Veitskatedralen
 
St Veitskatedralen
 
 
Jag har aldrig någonsin tidigare sett en så vacker kyrka. Fönstren var helt fantastiska och jag nästan tvungen att kippa efter andan. Nästan så att jag blev religös. 
 
St Veitskatedralen
 
St Veitskatedralen
 
St Veitskatedralen
 
 
Efter besöket i kyrkan gick vi till några andra hus som skulle vara roliga att se, dock var det en rejäl flopp, men ljuset var fint. 
 
 
Det skulle vara som en gränd med gamla hus men efter att ha sett all annan arkitektur i Prag så gick det liksom inte att jämföra. 
 
 
Vi gick även på museum för gamla kläder och tortyr.
 
 
På vägen tillbaka till hotellet passade vi på att fylla på energin med potatis som smakade lite som chips. Mamma var glad som ni ser. 
 

Du vackra stad. Del I

 
I juli bjöd mina fina mamma mig på en långweekend till Prag. Jag har aldrig varit där tidigare och hade inga som helst förväntningar på hur Prag skulle vara. Däremot var jag förväntansfull och glad, mamma med. 
 
 
St Veitskatedralen som vi var på väg upp till, under ligger slottet. 
 
 
Den berömda bron karlsbron i ett disigt och molnigt Prag. 
 
 
Det gamla hotellrummet var mer än vad jag hade kunnat drömma om. Jag föll pladask för de stora fönstren, höjden och bjälkarna i taket, inredningen. Hade jag haft en likadan lägenhet hade jag aldrig gått därifrån. 
 
 
 
Mamma var inte heller helt missnöjd. 
 
Utsikt från slottsgården.
 
 
Efter vi checkat in tog vi oss upp vid slottet för att titta på utsikten och alla vackra ting som fanns där uppe. 
 
 
Slottet var omringat av en fin park och rosa blommor. 
 
Utsikt från slottsparken
 
Utsikt från slottsparken
 
 
Vi åt lunch vid ett café precis vid en tunnelbanestation och jag åt pannkaka. Fortfarande ett barns smaklökar, jag vet. 
 
 
Det var inte bara jag som hänfördes av de vackra husen som Prag har. Jag älskar gamla hus och vackra ting så Prag är garanterat en stad för mig. Att många hus är pastellfärgade gör inte heller saken värre...
 
 
Bara på vägen upp till slottet såg jag säkert fyra bröllopspar som tog sina bröllopsbilder. Man kan nog säga att Prag är en romantisk stad. 
 
 
Bjälkarna i taket i vårt hotellrum var inte raka och har många år på nacken. Vilket jobb det måste varit att måla mönstren, det gjordes nog inte på en dag.  

Kanalerna och broarnas stad, sista dagen

 
Sista dagen åkte vi till en ö som ligger utanför Venedig som heter Burano. Mamma sa att skulle vara fint där och att det skulle finnas färgglada hus. Inte visste jag hur FINT det skulle vara. 
 
 
I de smala gränderna i Burano trängde hundratals små, superfärgglada hus. Humöret gick upp på topp av alla olika färger. 
 
 
Självklart var det svinvarmt även den här dagen, men det märktes liksom inte lika mycket när allt var så fint.
 
 
 
 
Färgerna gjorde mig däremot sugen på glass
 
 
Min vackra mamma
 
 
 
 
 
Efter den varma promenade längs Burano fick vi äntligen gå en svinlång väg för att ta ett efterlängtat bad. 
 

Tidigare inlägg