Therese Loberg

Idag följde jag med Tessi och köpte skolböcker. När Tessi betalt ber hon mig att ta en påse så hon kan lägga ner sitt berg med böcker. Hon släpper ner de tunga böckerna med en lättad suck.

Lättnaden håller inte i sig speciellt länge. Under en sekund har botten på påsen gett vika och Tessis böcker slår med ett brak till marken. Bakom oss står en i personalen och skrattar som en skrattmås. Även jag skrattar ända ur Bookstoren och lite längre. Tessi däremot verkade inte lika underhålld. Det är tydligen inget roligt att lägga flera hundra dollar på böcker och sen håller inte ens påsarna för dess tyngd..

 

Jag lever, det är säkert. Jag har bara inte haft något internet. Men nu har vi äntligen internet. Tid tog det, men finally.

Jag är framme i Santa Barbara, har varit i ungefär en och en halv vecka. Självklart känns det som jag har varit här för alltid, som vanligt när jag åker någonstans. När jag kom hem till Sverige i somras så kändes det som om jag aldrig hade åkt, exakt känns det nu när jag är tillbaka här.

Finns en del att uppdatera om. Första veckan i skolan har gått. En hel vecka av att skämma ut sig själv.
1. Fått ställa sig upp inför hela klassen i varje ämne och berätta om vem man är och varför man är där.
2. Fick prata in i en kamera på tennisen om vem man är och därefter spelas in när man tafatt försöker träffa 6 bollar skjutna av en tennismaskin.
3. Fick så fint reda på att jag måste ha tre solouppträdanden i min sångklass. Vi får välja på 10 olika låtar vilket den enda låten jag vet vilken den är är Amazing Grace. Lagom enkelt. Vad fan har jag gett mig in på?

En bild från min photolektion

 

Det är verkligen jobbat att behöva lämna alla i flera månader igen. Jag förstår verkligen dom som valde att stanna över sommaren. Dom slipper ju säga hejdå till sina nära och kära två gånger.

Det är verkligen inte det att jag inte vill åka tillbaka utan det är mer åt det hållet att jag vill att alla underbara människor ska följa med mig och alltid finnas vid min sida så jag slipper sakna dom. Men det går ju inte, det vet jag ju. Tiden kommer gå fort. Svish kommer det säga och sen är jag tillbaka med mitt pick och pack på arlanda.

Santa Barbara

Asroligt att ens lillebror lämnar en med ett stort berg av disk och ett ostädat hus precis innan föräldrarna kommer hem från en två veckors semester. Fint. Tack för hjälpen brorsan.

Jag är för trött för att resa på mig, för trött för att vila, för trött för att sova, för trött för att sträcka mig efter fjärkontrollen, för trött för att dra ner rullgardinen som jag inte har.

... Med detta vill jag alltså säga att jag inte sov särskilt bra eller särskilt länge inatt.

Men Josefin är och förblir bäst, det är huvudsaken.

Nu har jag bytt lite utseende på bloggen. Det är verkligen inte klart och ser för det mesta för taskigt ut. Men men. Något måste göras för att jag ska vilja blogga. Förstår inte hur jag kan vara så katastrofalt dålig på det.
Jag som en dag ska försöka göra en kariärr genom att skriva. Duktig tjej.

Det är fyra dagar kvar tills jag åker tillbaka till USA igen. 4 Dagar. Herregud. Fy