Therese Loberg

Ja hurrni, vad ska man säga. Ni är några tappra riddare som går in på min blogg varje dag, så jag kanske borde berätta att jag lever. Jag är ganska bitter, men jag lever. Min dator har dött. Kaputt, poff, utan förvarning, bara sådär. Ett fabrikationsfel säger dem. Ett fel som Apple så fint konstruerat på min dator innan jag ens köpte den. Min dator har alltså varit en tickande bomb. Självklart hade jag oturen att den smällde två månader efter reklamationsrätten så jag får ingen hjälp, ingen ersättning, datorn är inte värd att laga. Så fruktansvärt arg och besviken på ett företag som ska vara ett av de ledande i världen. 

 

Ja det här låter ju materialistiskt och ytligt tycker väl du, men det är inte datorn jag är ledsen över. Jag är ledsen och jag har varit ledsen för att pengar som jag sparat för att få igenom en dröm, måste läggas på annat. Att kunna göra ett examensprojekt någonstans ute i vida världen såg ut att försvinna framför mina ögon. Det är det som har varit tungt. Att pengar öronmärkta till någonting måste gå till något som jag inte ens kunnat påverka, något som inte är mitt fel. Jag har varit ganska frustrerad. 

 

Det löser sig, det vet jag. Jag har fantastiska föräldrar som hjälper mig och förstår, men jag kommer ju inte ur det här med stoltheten i behåll. Det är hårt att känna att jag i detta fall inte kan klara mig själv, att jag inte förtjänar det där examensprojektet som jag drömt om sedan jag började bildjournalistikprogrammet. Nä, blä säger jag. Allt löser sig, men i det här fallet löser det sig inte utan besk smak. 

 

Bara för att ni fått vänta så himla länge ska ni få en rejäl bildbomb i dag. Jag har verkligen haft 0 inspiration till att ta tag i någonting som har med foto att göra. Inte ens bilderna från Prag som var fantastiskt vackert har jag orkat ta tag i, men det kommer. Jag lovar.

 

I slutet på mitt sommarvik gjorde jag ett reportage på Borås Djurpark och det publicerades i måndags, så det tänkte jag visa er nu. Jag var där en hel dag så det blev ju en del bilder och jag hade kunnat skriva en väldigt mycket längre text. Själva grejen handlar om djurskötarna så även om jag hade kunnat fota djur hela dagen så fick jag försöka undvika det.

 

 

Tydligen har jag tappat lusten till det här med fotografi. Eller inte att ta bilderna utan att redigera dem. Har jättemycket fina bilder som bara ligger och väntar på att sminkas till lite, men det känns inget roligt. Bu, behöver väl kanske en liten paus just från det. Det finns väl kanske en gräns på hur mycket foto ens liv kan handla om. 

En har jag iaf lyckats få fram, enbart för att jag dör sötdöden lite. Däremot finns det ännu sötare som kommer någon annan gång när jag har lust. Ni får titta på den här så länge. 

 

 

I går gjorde jag ett jobb som för mig som djurvän var fantastiskt. Hästar är verkligen så otroligt vackra. Det här jobbet är för att damen här under har fått pengar från att forsätta hålla rasen Nordsvensk brukshäst vid liv. 

 

 

 

Det har varit ganska tist och tråkigt här på senaste tiden. Förlåt för det. Jag har helt enkelt haft varken blogg- eller fotolust. Jag ska försöka ändra på det nu. Igår åkte jag och André till Hagaparken för att besöka Fjärlishuset. 

 

Fyra veckor. Upprymd, exalterad, nervös, förväntansfull, förkrossad, på bristningsgränsen. Fyra veckor av så många olika känslor. De är äntligen över och kvar är en lättnad, men paniken sitter fortfarande i. Norrlandsprojektet är äntligen inlämnat, praktikbreven är skriva. Dags att vända blad. Jag önskar det kunde gå smidigt, men bladen hakar i varandra. Så mycket obesvarat, så mycket förväntningar. Så mycket hopp.

 

 

Jag är inte snabb på att lägga upp bilder, ändå har jag inte gjort något speciellt direkt de senaste dagarna eftersom jag varit lite forever alone. Alla vänner har vart upptagna eller bortresta, pojkvännen har jobbat. Ändå har jag inte tagit tag i bilder, lat tjej. Hur som helst så kommer här en bildbomb med bilder från när jag och A var på Skansen. Alla borde besöka Skansen. Superfint och supermysigt.