Therese Loberg

 

Det var väldigt regnigt och med blöta fötter och blött hår kastade jag mig sedan i BT-bilen. Jag som redan höll på att bli sjuk har inte så mycket röst kvar nu. Men det var det värt. 

 

 

Det  var en evighet sen jag var inne här, det är nästan så att jag glömt bort hur man bloggar. Sen jag kommit hem har jag inte velat blogga för då skulle allt kännas så på riktigt. Att jag lämnat Los Angeles, att jag tagit examen, att vår utställning plockats ner - Allt det skulle kännas så himla på riktigt. Även om jag skriver nu så låtsas jag att det inte är det. Ingenting är på riktigt. Ingenting är över.

 

Framtiden är liksom här och på samma sätt som den skrämmer mig får den mig också att hoppa lite upp och ner. För jag är förväntasfull och nyfiken på framtiden, det ska bli så otroligt roligt att se vart jag hamnar och hur jag kommer att tackla alla hinder. Samtidigt vet jag att branchen är tuff och att jag kommer få försöka hitta vägar inga andra tar. Men jag vill inte tänka tillbaka. För ingenting är över - det är här allt börjar. 

 

Jag Thea och Veronica var och fotade en konståkningsföreställning på EON arena här om dagen. Det var skitkul men faktiskt ganska svårt. 

 

 

Jag gick igenom lite gamla arkiv för att faktiskt leta reda på bilder på lite söta djur, så ramlade jag på den här bilden som jag helt glömt bort. Den är tagen på ett event för allsvenskans alla lag som jag var på med BT i våras. Den är inte uppstyrd, Henke Larsson stod på Swedbank stadion i Malmö och väntade på att bli fotograferad av en lagfotograf. Det är en tunnel bakom honom in till läktaren som gör den svarta bakgrunden. Någon sekund var det fantastiskt ljus från solen som fixade den här bilden. 

 

Här kommer ännu en av mina svagheter. Gruppbilder. Det är så sjukt jävla svårt att få en grupp att se bra ut tillsammans, inte obekväma liksom. Om någon är obekväm så smittar det så lätt av till de andra.

 

 

Här om dagen var jag och fotade Kristoffer Granefelt som ska planera event i Knalleland. (shoppingcenter i Borås). Ingen av dessa bilder gick i tidningen men de är mina favoriter.

 

 

Det är verkligen så himla roligt att komma ifrån en fotning och känna att man verkligen är nöjd med materialet man har med sig tillbaka. Förut kände jag aldrig så men det börjar bli vanligare och vanligare under praktiken och det är så himla kul att det måste innebära att jag utvecklas. 

 

 

 

Det är ganska löjligt hur mycket man kan prata om fantastiskt ljus. Det är ganska löjligt hur mycket man kan ÄLSKA fantastiskt ljus.

 

 

I somras var jag och fotade ett supervackert bröllop. Brudens familj kom från Turkiet och brudgummen från Sverige. Bröllopet var inspirerad av de båda kulturerna och smälte ihop till någonting oerhört vackert.

 

 

Det är få förunnat att ha ett gäng med kompisar som delar ens fotointresse. Ännu bättre när de vill blanda det intresset med mysiga utflykter. Underbart!

 

 

Så var det helg igen och jag har vart lugnare än på väldigt länge ett tag nu. Egentligen är det ganska tråkigt, men myskvällar är ju inte helt fel egentligen. Jag brukade få panik när jag valde att inte följa med att festa, livrädd för att missa något. Jag tror jag vuxit lite som person och det känns ju jävligt trevligt.

 

 

 

Idag är en dag jag verkligen uppskattar att vara ledig. Har inte fått något vettigt gjort alls förutom att fota och redigera lite. Solen skiner in genom fönstret och värmer mitt ansikte, kastar skuggor över sängen. Dammkornen dansar i luften uppfångade av solstrålar. Vinylspelaren knastrar när Creedence sjunger "down on the corner". Man måste ta vara på småsaker, idag gör jag det och just nu i denna stund älskar jag verkligen mitt liv.