Therese Loberg

En del människor kommer in i ens liv och man vet på en gång att det är meningen, att ödet har fört två vägar till samma mål. Men så vänds saker upp och ner och det som kändes så självklart ifrågasätts. Allt som finns kvar är helt plötsligt en profil på facebook och en känsla av att någonting som hade kunnat vara så vackert vissnade och dog.

 

 

Jag skulle kunna säga att jag saknar dig, men då ljuger jag

Jag skulle kunna säga att mitt hjärta skriker efter dig, efter din beröring, men då talar jag inte sanning

 

Det är inte längre saknad, det är något annat som får mig att fungera onormalt. Din beröring, ditt leende, jag går som i en dimma, som i en dröm. Det känns så tydligt i mitt sinne och får dig att kännas ännu längre bort.  

 

Jag saknar dig inte, Jag går nästan sönder utan dig.Allt annat vore lögn.

 

 

 

 

 

 

 

Jag minns så väl när vi var unga. Vi var dumma. Vi brydde oss inte om någonting i världen.

 

Du skulle vara rebellisk, inte bry sig om några konsekvenser. Du var ute till sent på kvällarna fastän dina föräldrar strängt förbjudit dig att komma hem för sent, allt bara för att få åka moppe utan hjälm med någon som fick ditt kärlekskranka tonårshjärta att slå dubbla slag.

 

Du hade kommit på ett sätt att sitta inne på msn hela nätterna även fast dina föräldrar stängt av internet. Du var alltid steget före. Allt för att du ville prata med pojken med guldiga lockar som mjukt böjde sig runt hans öron.

 

Allt var så oskyldigt. Du satt bak på hans moped trots att du hatade hur du luktade efter en tur, allt för att få vara nära honom. Du passade på att hålla lite extra hårt runt hans midja, passade på att kolla lite extra på honom i backspeglarna. På sin höjd höll ni handen och du var lyckligast i världen.

 

Vad hände? Vart kom all press, fylla och misstag in?

 

Jag ser din mun röra sig, du tittar på mig, du berättar något. Jag skrattar. Jag vet att det är här jag ska skratta. Det ser jag på dig. Dina ögon glittrar och de ler som bara du kan.

Dina läppar fortsätter att röra på sig, dina ögon fortsätter glittra. Jag hummar, håller med dig, nickar, ler.

 

Sanningen är att jag inte hör någonting av det du säger. Mina öron har helt tappat sin förmåga och allt jag hör är toner långt borta. Allt som snurrar i mitt huvud är du. Du är så vacker att du gör mig alldeles berusad, snurrig och irrationell.

 

- Så, tycker du att jag ska bjuda ut henne?

 

Du blir tyst i och med den frågan. Jag slungas fort tillbaka till verkligheten, vaknar ur min trans. Du tittar på mig, spänner blicken i min. Jag blir torr i munnen. Min insida skriker "NEJ, NEJ, NEJ,NEJ. Jag sitter ju här, jag är perfekt för dig"

 

När salivet åter funnit sin väg till min mun hör jag mig själv säga "Ja, gör det. Ni skulle vara perfekta för varandra".

 

Jag slår fort ner blicken, vill inte att du ska se smärtan i mina ögon. Jag hatar mig själv för det jag nyss sagt. Hatar mig själv för min feghet, för att jag inte kan stå upp för det jag vill och det jag känner.

 

Jag känner din blick bränna på mig och jag tittar långsamt upp. Jag möter dina ögon, de ögon som aldrig kommer bli mina, de ögon som aldrig kommer se mig på det sättet som jag ser på dig.

 

Din hand stryker långsamt över min axel, din blick och huvud viker åt sidan. Bara snudden av din beröring får just den delen av min axel att kännas som att den just börjat brinna.

 

"Men om jag inte vill det, tänk om det finns någon jag hellre skulle vilja vara med?" Du vänder tillbaka ditt huvud och spänner dina ögon i mina. Likt blixtar utsöndrar dina ögon energi. Det är nästan så att jag vill sträcka upp handen och ta på spänningen i luften.

 

"Det är du, det har alltid varit du"

Jag kan inte tro mina öron. Dina ögon visar någonting jag aldrig någonsin lagt märke till förut. Någon slags nervositet men huvudsakligen brinnande lågor. Jag vill ingenting hellre än att brinna med dig.

 

Din hand smyger sig sakta tillbaka på min axel, den glider obemärkt upp till mitt ansikte, vilar tillslut ömt på min kind. Jag blir alldeles snurrig av din beröring, är rädd att jag ska trilla omkull.

 

Det sista jag ser innan dina läppar möter mina är dina vackra, gröna ögon som sakta sluts. Mina läppar har aldrig någonsin känts så känsliga, aldrig känts så hungriga. Trodde aldrig att du någonsin skulle känna likadant. Trodde aldrig att du vara så nära mig som vi är just nu.

 

Mörkret sänker sig, gatulamporna kastar siluetter på vägen. Vi står kvar, omfamnar varandra. Äntligen! Äntligen får vi brinna tillsammans.