Hur blev det såhär?
I går på dagen skulle jag tvätta och jag pratade med mamma precis innan.
- Men ta med dig överfallssprayet ner i tvättstugan.
- Ja, eller hur, skrattade jag.
- Nej men jag menar allvar, det var en tjej på Söder som skulle gå ut med sopporna som blev indragen i en bil och våldtagen, de har skrivits mycket om henne.
Min mamma är alltså orolig för mig när jag ska gå till tvättstugan, även fast den ligger på vår innegård, mitt i Stockholm stad. För att ens komma in där måste du först ta dig in genom porten och sen låsa upp ytterligare tre dörrar för att ens ta dig ut dit - Och min mamma är fortfarande orolig för mig.
Till en början fnös jag bort hennes förslag men om jag ska vara ärlig, så tog jag faktiskt sprayet ner med mig i tvättstugan. Hur blev det såhär?
Ida Johansson mördades i i joggingspåret, en kvinna våldtogs vid Fåfängan av flera unga män, Lisa Holm försvann när hon skulle åka hem från jobbet och hittades sen mördad. En kvinna blev våldtagen i närheten av Strängnäs inte bara EN gång, utan när hon sluppit undan den första gärningsmannen träffade hon på ett gäng till som våldtog henne. Allt det här på bara några månader.
Och i Sundsvall, jag orkar knappt gå in på det. I Sundsvall har flera saker tagits ifrån oss. När jag tänker på staden är allt jag känner mörker, ett stort svart hål som bara gapar tomt.
Det finns så fina minnen som skimrar och glittrar men de allihop tycks blivit fläckiga. Att återvända dit känns för mig helt otänkbart.
Jag tänker på de hundratals gångerna vi gått på den vackra stigen, när vi valde den vägen enbart för att den är så vacker. Ett stort moln har lagt sig över det gröna och den dagen hon hittades vid den slingrande grusstigen omgiven av lummig grönska, gör att Sundsvall aldrig kommer att bli sig likt igen. Jag tänker på de ord jag sa till henne och de jag aldrig fick sagt. Jag tänker på de ord hennes son kommer vilja säga till henne från och med nu och under tiden han växer upp. Tänker på de stunder han kommer sakna en mamma. Det är helt ofattbart. I ett knyck på en stund, att någon kan ta någons liv, bara sådär. Klockan 9 på morgonen.
I dag ringde en engelsktalande man till mig, sa att han ringde från Microsoft, att han skulle laga min dator, sa att han sett en bild på mig och sa att jag såg bra ut. Han sa att han stod utanför mig (sa mina föräldrars adress) och upprepade att han ville laga min dator. Jag sa att jag inte kunde prata och inte hade Microsoft. Jag la på och hann precis höra hur han kallade mig för fucking bitch. Direkt blev jag orolig att han skulle stå i min port när jag kom hem. HUR FAN BLEV DET SÅHÄR?
Jag vet att jag är nojig och lättskrämd men min rädsla är inte obefogad. I dagens samhälle ÄR det bättre som ung kvinna att vara på den säkra sidan. Det finns flera vägar jag inte väljer att ta, platser jag inte vill gå på och jag hatar lättnaden av att flytta in till stan för att det känns tryggare i kvarter där fler bor. Promenader känns inte lika läskiga. Men är det meningen att det ska vara såhär? Ska vi kvinnor inte kunna gå vart fasen vi vill utan att vara oroliga, utan att fundera över om det är en bra idé?
Mest hatar jag känslan av att jag inte egentligen vågar skriva det här inlägget. Jag är rädd att någon som inte håller med mig ska ta sig friheten att tysta mig. Det kan tyckas fjolligt, men det är så jag känner - och jag tror inte att jag är ensam.
Den där styrkan
Det är så mycket om människor runt omkring en som man inte vet. När jag sitter här har jag brutit ihop minst en gång under dagen, men det är ingen som ser det på mig. Det är ingen som vet att jag är så känslig som jag kan vara ibland, att tårar ofta bränner under mina ögonlock även fast de inte borde göra det.
Så vad är det om människor man ser varje dag, men som man ändå inte känner, i alla fall inte på riktigt, som man inte vet?
Damen som välkomnar dig i entrén varje dag kanske gråter sig till sömns varje natt. Mannen du brukar handla av på ICA kanske inte står ut med sig själv, kanske enbart tänker på sätt så han ska slippa finnas.
Det är ingenting av det här som syns utanpå. Människan får aldrig bryta ihop, måste alltid visa sig stark, det spelar ingen roll i vilket sammanhang.
Ibland önskar jag att det var lite mer okej, inte lika tabu, att för en gångs skull bara kunna strunta i att visa sig stark. Att det går att bryta ihop och ingen skulle se på en som svag, ingen skulle tänka "herregud vad hon är känslig".
Fast hur hade det sett ut? Om vi alla gick runt och bröt ihop överallt. Jag vet inte, men vi skulle garanterat vara lyckligare.
// En text jag skrev för någon vecka sen som jag egentligen inte tänkt publicera. Men varför inte? Någonstans där har jag nog en poäng.
Att växa upp så alla kan se det
Jag har funderat på en sak. Faktiskt funderat på det ganska länge. Det handlar om det där som en ganska stor del av mitt liv kretsar kring - Facebook.
Som tiden är nu känns det på något sätt väldigt konstigt att tänka sig in i att facebook någon gång skulle försvinna, att något annat skulle kunna ta dess plats. Ja men ni vet. Lunarstorm blev ju ersatt av Playahead som i sin tur blev brutalt ersatt av just Facebook. Man hade ju ingen aning om att någon så stor sida som just Facebook var på väg att slå igenom just då. Jag vet inte ens varför facebook är så stort som det är. Så jävla bra är väl inte just den sidan.
Kommer ni inte ihåg vilka "fantastiska" presentationer man kunde ha på Playahead? GIFar som blinkade i glitter och för att inte glömma trenden med tjejer som sög på napp, var det inte fantastiskt? Jag skäms ju för att erkänna det men jag var en av dem, en Djurgårdsnapp hade jag. Som den fotbollssupporter jag var. För det kan man väl kalla sig när man är Djurgårdare för att alla söta killar var det? Hoppas som tusan att de bilderna aldrig får se dagens ljus igen.
Kommer ni ihåg? Bild lånad från resume.se
Till och med låtar kunde man ha på sin profil,så om man fastnade för någons profillåt så kunde man gå in på profilen just för att lyssna. Problemet var bara att personen kunde se att man hade besökt sidan och det fick en att framstå som en och en annan stalker. Oj då.
Men nog om det. Det är inte det jag funderat på. Min fundering handlade som sagt var om Facebook. Det känns väldigt främmande att just den sidan skulle försvinna. Det är ju inte bara en community längre utan ett helt jävla imperium. Förmodligen kommer vi inte bli av med facebook i första taget.
Jag har haft facebook sedan 2007 och det finns bilder på mig från den tiden. 7 år av mitt liv ligger alltså öppet, ute på internet, för de som är vänner med mig att se. 7 år av utveckling. Det är ganska läskigt, samtidigt som det är väldigt kul att gå tillbaka och titta på. Man kan se saker som man glömt bort att man gjort, skaka på huvudet till saker man yttrade sig om och skratta åt saker andra har skrivit.
Låt oss då leka med tanken. Kommer jag fortfarande ha facebook om 30 år? När jag är 54 år och förhoppningsvis har en familj. Kommer då mitt liv fortfarande ligga ute på internet, uppe för mina barn att se? Att titta på när mamma söp sig full i Magaluf eller posade på sätt som jag inte kommer vara stolt över då? Spännande tanke.
Om det nu kommer att vara så så tycker jag inte att man ska skämmas isf. Man ska inte ta bort någonting. Alla har levt sitt liv på sitt sätt och klyshigt nog är det bättre att ångra saker man gjorde istället för de saker man aldrig gjorde. Och nu kommer jag dit jag alltid kommer när jag skriver någonting. För att vara den personen man är idag måste man gå igenom de steg som livet bjuder en på, vem vet. Annars kanske du hade varit någon helt annan. Inte gör det mig någonting om mina barn skulle se min väg - för det är nog för jävla lärorikt att se hur en person försöker hitta sig själv, försöker hitta hem.
Om psykisk ohälsa och komik
Igår var jag och fotade Hasse Bronténs ståupp "Biopulär - Vem är egentligen knäpp". Jag tyckte verkligen att den var fantastisk. Så fantastisk att jag skrev mitt egna lilla omdöme som dock inte publicerades i tidningen men som ni kan ta del av här:
"Han slog mig så hårt att jag trodde att jag skulle dö", det säger han om sin pappa som var sjuk i bipolär sjukdom. När Hasse Brontén stod på Sagateaterns scen i går var det blandat starka känslor och komik.
Det märks att Hasse Brontén gör showen för ett annat syfte, det är inte bara för att underhålla utan också för att få det svenska folket att vakna och få någon slags förståelse för psykisk ohälsa.
Han berättar att han alltid använt humor för att skämta bort saker, att när saker har blivit för tunga så har han alltid skojat bort dem. Det märks även i dag.
Mellan skämt om sin poliskarriär, sexiga selfies och pungen som snoppens fula kompis fylls salen av något slags allvar. Hela salongen blir tyst, endast någon skrattar där man verkligen inte bör. Han tar ton och berättar allvarliga saker om sin sjuka pappa. Hur han skämdes över sin pappas sjukdom och nästan önskade att han hade haft cancer istället för bipolär sjukdom, eftersom att det var enklare att prata om. Han undrar varför vi har galor för cancersjuka, men inte något liknande för psykiskt sjuka trots att den siffran i Sverige i dag också är hög.
När han pratar om sin pappa, med den känslan han gör det, är han helt magnifik. Det känns som att tiden stannar för en liten stund. Salen fylls med elektricitet, men lika fort som det allvarliga kommit på tal så skämtar han bort det igen och kommer in på det som publiken är där för att se - underhållning.
…och underhålla, det kan han. Det är ingen snack om saken. Men när man går därifrån skakar man inte bara av sig showen, utan den sitter kvar där som någon slags klängande ryggsäck fylld med förståelse och tankar. Vem är egentligen galen?, och varför är psykisk ohälsa fortfarande ett tabu i Sverige?