Det svåra att förstå – den saknaden
I december hände det som man aldrig vill ska hända, min morfar lämnade oss. En månad senare var det begravning och det var – och är – för mig väldigt svårt att ta in vad som faktiskt har hänt. Det var dags att säga hej då till min lilla morfar.
Begravningen ägde rum i Järfälla kyrka, samma kyrka som jag döpts i.
Vi kom dit innan alla andra och när sångaren började öva på sina sånger var det redan då, svårt att hålla tillbaka tårarna.
Min mamma och moster hade beställt ett stort rött hjärta av röda rosor, vilket var fantastiskt fint.
Jag kommer alltid minnas min morfar som den glada, busiga smålänningen han var. Hur han alltid skojade med mig och gav mig godis från Marabou.
Morfar <3
Det står där, så svart på vitt, men det finns ingenting i mig som kan förstå det. Det var så längesen jag såg hans glada ögon, så någonting inom mig tror att han fortfarande sitter kvar i sin gungstol i vårt blåa hus, i Påskallavik.
Efteråt gick vi till kyrkans lokal för att äta mat och fika.
Ännu ett tecken på att morfar är borta.
Efter en fantastiskt fin, men fruktansvärt sorglig begravning lämnade vi Järfälla kyrka och åkte mot mormor.
Snön började virvla ner nästan som i ett tecken.
Jag hade köpt med mig två rosa rosor, en till morfar och en till mormor.
Min moster och mamma trotsade snön och begav sig ut på kyrkogården.
Hej mormor! Här bredvid ligger morfar också nu för tiden, och som han sa när han mådde dåligt – han får äntligen vara med sin enda riktiga kärlek, min mormor. Jag saknar dig morfar!
Här är ett klipp från begravningen.