When everything is pink

I dag svängde jag förbi Kungsträdgården innan jobbet. Vad ska man säga? Räcker ett ord? Kaos? Okej vi kör två ord. Fruktansvärt kaos. 
 
 
Mycket selfies, många barn som tvingades sitta ner på marken mellan träden. En person låg och krälade på backen för att få den bästa bilden. 
 
 
Man kan ju tänka sig att det är åt det hållet jag borde ha vänt kameran. Mja. Det gjorde jag inte. Jag orkade inte det. 
 
 
Kungsträdgården på våren. Måste vara en av Stockholms absolut mest fotograferade ställen. Hur många bilder ser man inte därifrån på våren? Med dessa bilder i huvudet försökte jag göra något annorlunda. Vettefasen om jag lyckades med det. 
 
 

Vinterkaos

 
Mitt i allt kaos med C-uppsats och examensprojekt bestämde jag mig för att ge mig ut i -16 grader för att rensa huvudet lite tillsammans med kameran. Jag har varit så jävla dålig på att använda kameran på sista tiden, så det är dags att ändra på det. 
 
 
Jag går runt och har ständig ångest för mitt examensprojekt samtidigt som det får mig att fnittra till ibland, helt utan anledning. Fröken schizo kan man kalla mig, ja. 
 
 
Många tankar i huvudet har jag helt enkelt, på allt. Det är inte långt kvar nu. Vet ni vad jag menar om livet ibland känns som att det är en ständig språngbräda till någonting? 
 
 
Jag tycker inte om kyla, inte alls. Men det blir lite lättare att vistas i den, att suga in luften djupt ner i lungorna och få snö innanför skorna när man vet att det snart kan vara över, att solen snart kan lysa mot ens kind.
 
 

En höstpromenad

 
I höstas var jag ute på en liten fotopromenad. Jag tänkte att nu när det är ett helt vinterlandskap där ute med flera decimeter snö så var de dags att plocka fram de här bilderna för att känna lite värme igen. Jag längtar redan tillbaka till då det inte var vinter, men men. Det är inte så långt kvar nu. 
 
 
 
 
 
 
 

When the darkness falls

 
 
 
 

Det tar stopp

Tydligen har jag tappat lusten till det här med fotografi. Eller inte att ta bilderna utan att redigera dem. Har jättemycket fina bilder som bara ligger och väntar på att sminkas till lite, men det känns inget roligt. Bu, behöver väl kanske en liten paus just från det. Det finns väl kanske en gräns på hur mycket foto ens liv kan handla om. 
En har jag iaf lyckats få fram, enbart för att jag dör sötdöden lite. Däremot finns det ännu sötare som kommer någon annan gång när jag har lust. Ni får titta på den här så länge. 
 
Jag var alltså på Borås Djurpark i helgen och de har tre små tussenussiga lejonungar. Tror jag stod och tittade på dem i minst en halvtimme när de lekte. 
 
 

Idyll

 
Hemma i Segeltorp för en veckas semester. Den här terminen har vart bland de bästa i mitt liv, jag har lärt mig så oerhört mycket, fått känna på hur det är att ha ett jobb jag verkligen gillar och träffat så oehört mycket intressanta människor. Samtidigt känner jag hur slut jag är och att allt som hänt verkligen inte har hunnit sjunka in. Det kommer liksom som en våg som sköljer över en nu när jag fått några dagars distans. Jag har liksom inte haft tid att andas. 
 
Här befinner jag mig just nu. I vårt rosa hus.
 
På söndag bär det av ännu en gång till Borås för lite sommarjobb och jag är så jävla pepp och glad att jag faktiskt kommer vara anställd på en tidning en tid, ingen praktikant utan ett riktigt vikariat. Så himla glad att de ger mig chansen. Men först ska jag vila och ha det bra. Dock har jag åkt på en förkylning, så jäkla typiskt men vi får hoppas att den är borta inom ett par dagar. Det blir liksom inte samma njutning med den. Men men, på med positiva hatten nu. 
 

Borås genom min lins

 
 
 
 
Om man fortsätter och gå ut från stan så ligger de här husen en bit bort. Norrby heter stadsdelen där de ligger och dessa hus är ju bara för söta. De är ett lägenhetskomplex, tror jag. 
 
 
Hur söta är de inte?
 
 
Det kryllar även av sådana här hus. Vore spännande att veta hur mycket hus man får för samma pengar i Sthlm.
 
 
 
 
Jag vet att Boråsarna tycker att det är så bra att de är nära in till stan men samtidigt även till naturen, jag kan ju inget annat än att hålla med. 
 
 
 
Sen fastnade någon annan tok på bild. 
 
 
Jag kan verkligen inte bli mätt på blomsterkransar. Det är verkligen min svaghet

Staden mellan de två kullarna

Norra Berget
 
Mamma och pappa kom och hälsade på mig i Sundsvall i November. Ibland är jag inte så snabb på det där med att få upp bilder i bloggen. Huvudskälet till att de kom upp var att de ville vara med på vår Norrlandsprojektvisning. Vi passade däremot även på att se de vackraste platserna i Sundsvall. Här har ni utsikten från Norra berget
 
Norra berget
 
Till min förtjusning kom vi precis i soluppgång och ni som känner mig vet ju hur de får mitt hjärta att slå dubbla slag
 
Norra Berget
 
Norra Berget
 
 
På Norra Berget åt vi även lunch på ett otroligt pittoreskt, litet lantligt café. Här ser ni pappas val av mat
 
 
Jag åt minestronesoppa och mina smaklökar dansade
 
 
Södra Berget
 
Sedan bar det av till Södra berget där jag faktiskt aldrig har varit. Brobygget gick inte att undvika men utsikten var fantastisk.
 
Södra Berget
 
Det är med sorg jag lämnar Sundsvall den här terminen men även med så otroligt mycket förväntan. Jag älskar nya platser och nya utmaningar. Bring it!

The golden light

 
 
Det är ganska löjligt hur mycket man kan prata om fantastiskt ljus. Det är ganska löjligt hur mycket man kan ÄLSKA fantastiskt ljus.
 
 
Jag och Veronica tog vår skoluppgift upp till Norra berget och vi både var helt hänförda av scenen som utspelades framför oss.
 
 
Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag ville stanna till och bara ta in alla intryck, det fantastiska ljuset. Helt hypnotiserande.
 
 
Och det blev bara bättre och bättre. Det måste vara sådana här dagar som matar själen.
 
 

Turn the page

Fyra veckor. Upprymd, exalterad, nervös, förväntansfull, förkrossad, på bristningsgränsen. Fyra veckor av så många olika känslor. De är äntligen över och kvar är en lättnad, men paniken sitter fortfarande i. Norrlandsprojektet är äntligen inlämnat, praktikbreven är skriva. Dags att vända blad. Jag önskar det kunde gå smidigt, men bladen hakar i varandra. Så mycket obesvarat, så mycket förväntningar. Så mycket hopp.
 
En bild som jag tagit i samband med mitt Norrlandsprojekt men som inte fick plats i just Norrlandsprojektet. Så mycket "kill your darlings" har det fått bli
 

En sen höst

 
 
Vi tog en liten höstpromenad för att fota en av våra skoluppgifter om just ett höstögonblick. Det var inte alltför lätt med tanke på sommarkänslorna som fortfarande yrde i luften.
 
 
Jag har väldigt vackra vänner
 
 
 

Bildbomb, Kreta

 
Det får bli en liten paus i min Venedig uppdatering för lite Kreta. Jag och André bestämde oss dagen innan och drog till ett varmt Kreta dagen därpå. Vi levde lite farligt och bokade en ospecifierad resa, tog vårt pick och pack och inte ens 24 timmar senare satt vi på ett plan påväg mot Kreta. Vi visste inte ens vart på Kreta vi skulle hamna.
 
 
Ljuset på Arlanda var ganska så fantastiskt för en supernördig fotograf som mig.
 
 
Här hamnde vi. I en liten, lugn stad som hette Meleme, 25 minuter med buss från Chania. Inte illa alls.
 
 
Andra dagen hyrde vi en moppe och var lite väl positiva när vi tänkte att vi skulle köra ner till Elafonissi som ligger tvärs över Kreta. Elafonissi kallas för Kretas maldiverna och ett besök dit var väl värt rumpvärken och de fyra timmar de tog att åka dit på vår slöa moppe.
 
 
Elafonissi
 
 
En del tyckte de var lite snyggare än de faktiskt var.
 
 
Man kunde hyra pyttesmå trampbåtar, André var lite sugen på det men han bangade tyvärr tilllslut
 
 
Jag spanade en ascool tygpåse som jag mer än gärna skulle velat ha
 
 
Dagen efter tog vi moppen till en strand som heter Falasserna. Den gick inte heller av för hackor.
 
 
Sättet man fraktar getter på var ganska tveksamt.
 
 
Lite oplanerat blev det också en hyrning av en bil. André var eld och lågor när han fick köra på kringelikrokelvägarna.
 
 
Jag firade mitt nya körkort med att köra den fjärde bilen i mitt liv. Sjukt konstig koppling hade den som till och med knakade. Nä, en Fiat Panda blir det inte för mig. Däremot var det en väldig frihetskänsla att slingra sig fram längs vägarna utan knappt några möten.
 
 
Sen blev det tyvärr dags att åka hem och den söta med dumma tanten som ägde hotellet drog upp oss för tidigt och sa att vår buss skulle komma. Det gjorde den inte förrän en halvtimme senare. Men men, hon var ju söt och kindpussade oss när vi åkte därifrån.
 
 

Where the trapped animal lives part II

 
 

Where the trapped animal lives part I

Jag är inte snabb på att lägga upp bilder, ändå har jag inte gjort något speciellt direkt de senaste dagarna eftersom jag varit lite forever alone. Alla vänner har vart upptagna eller bortresta, pojkvännen har jobbat. Ändå har jag inte tagit tag i bilder, lat tjej. Hur som helst så kommer här en bildbomb med bilder från när jag och A var på Skansen. Alla borde besöka Skansen. Superfint och supermysigt.
 
 
 
 

Vildmarken på min baksida

 
Idag när vi var ute på min baksida så sprang jag på en ekorre som inte satt alltför långt ifrån mig, självklart sprang jag för att hämta kameran. När jag väl hade gjort det fördföljde jag den stackars gnagaren, han måste tyckt att jag var helknäpp, dock är det inte jag som ser knäpp ut på bilderna utan det är ekorren.
 
 
Helknäpp. Lite njöt den nog dock av min kamera eftersom den posade så fint för mig.
 
 
Jag stötte mitt i allt på ett rådjur, helrädd var den. Man kan ju tro att jag bor i vildmarken.
 
 
 

Där solen alltid skiner

 
 
I fredags kom jag hem från en vecka i Karlstad. Där har jag firat fina Josefin och Rebecka som äntligen tagit examen och hängt med André i både sol och regn. Här är lite bilder tagna ifrån ett badställe precis nedanför Kronoparken. Jag har hunnit jobba mitt första pass och nu ska jag bara ta det lugnt och hoppas på bra väder tills mina tider i juli. Snart ska jag även ut och övningsköra. Herre jisses, önska mig lycka till!
 

Det mest skrämmande som finns

 
Kärlek kan vara så oerhört vackert. Den kan fylla varenda mörka vrå med glittrande, bländande ljus.
Den kan nå in dit där allt är fruset, där inget någonsin har varit förut. Den kan nå in dit man inte själv trodde att den skulle nå. Sakta men säkert börjar man öppna upp de delar som legat i mörker alldeles för länge, beredd att låta de dansa av ljus och färg. 
 
Kärlek kan vara så oerhört vackert, men det kan även vara det mest smärtsamma som finns. Den kan lämna en naken, utelämnad och förtvivlad. Den kan stampa på dig, trycka ner dig tills du inte längre vet vad som är upp eller ner. Den kan få de ljusstrimmor som du alltid förlitade dig på att slockna, få allting att bli mörkt.
 
Kärlek kan vara så oerhört vackert men det är också en chansning. Världens mest skrämmande chansning.
Antingen får den dig att stå på vinnarpallen med armarna högt ovanför huvudet med pokalen i högsta hugg eller så finner du dig själv liggandes, krossad under vinnarpallen.
Hur som helst kan man inte låta bli att chansa, man får aldrig låta bli att chansa. För när man ligger där med alla ben i kroppen krossade så kan man efter ett tag läka och resa sig igen. För det är det de handlar om; att resa sig.
 
Man måste alltid resa sig. 
 
 
 

Since World War II


Nu har jag varit igång och lekt lullull fotograf igen. Ingenting är ju så fint som när det blommar på sommaren, och ja, jag är ju en sucker saker som har ett romantiskt utseende.

När allt blommar



När körsbärsträden blommar

 Samsung galaxy s3
 
Vi överlistade blommorna i kungsträdgården och hittade våra alldeles egna körsbärblommor i Sundsvall. Finns inte mycket som är så vackert som dessa träd.
 
 

Tidigare inlägg