Therese Loberg

 

Kärlek kan vara så oerhört vackert. Den kan fylla varenda mörka vrå med glittrande, bländande ljus.

Den kan nå in dit där allt är fruset, där inget någonsin har varit förut. Den kan nå in dit man inte själv trodde att den skulle nå. Sakta men säkert börjar man öppna upp de delar som legat i mörker alldeles för länge, beredd att låta de dansa av ljus och färg. 

 

Kärlek kan vara så oerhört vackert, men det kan även vara det mest smärtsamma som finns. Den kan lämna en naken, utelämnad och förtvivlad. Den kan stampa på dig, trycka ner dig tills du inte längre vet vad som är upp eller ner. Den kan få de ljusstrimmor som du alltid förlitade dig på att slockna, få allting att bli mörkt.

 

Kärlek kan vara så oerhört vackert men det är också en chansning. Världens mest skrämmande chansning.

Antingen får den dig att stå på vinnarpallen med armarna högt ovanför huvudet med pokalen i högsta hugg eller så finner du dig själv liggandes, krossad under vinnarpallen.

Hur som helst kan man inte låta bli att chansa, man får aldrig låta bli att chansa. För när man ligger där med alla ben i kroppen krossade så kan man efter ett tag läka och resa sig igen. För det är det de handlar om; att resa sig.