Therese Loberg

997. Så många vänner har jag just nu på Facebook. Ansikten som har passerat mig, personer som på något sätt gjort ett intryck på mig, flera har jag kanske bara träffat en gång. Ett fåtal har jag inte träffat alls. 

 

Om 997 personer har valt att bli vän med mig på Facebook (självklart har ju jag också valt att bli vän med dem), tänk då hur många personer man passerar varje dag. Personer som jag kanske bara säger hej till och kanske aldrig mer ser igen. 

 

Ibland kan jag bli blödig när jag tänker på hur många personer som en gång har stått mig nära, som känt mig utan och innan, som helt plötsligt inte känner mig längre, som blivit en i mängden.

 

När jag tänker på det sticker det till i hjärtat varenda gång. Jag vill ha kvar varenda en och jag vill ha kvar varenda nära relation, men jag vet att det inte kan vara så. Det är helt omöjligt. Men jag vill, jag vill prata minnen. Skratta tills mörkret säger att vi inte kan det längre. 

 

Jag som person har väldigt svårt att fästa mig vid personer så när jag väl gjort det är det svårt att släppa taget. Det kanske verkar som att det är lätt för mig, men på insidan skriker varenda tanke, varenda minne, av smärta – när jag tänker tillbaka.

 

Tänker tillbaka på allt de som fått mig att fästa mig vid personen. Ibland inser jag det inte förrän allt är för sent. Jag inser inte hur mycket jag faktiskt lärt mig att tycka om en person och hur svårt det därför kommer att bli – att släppa taget. 

 

Det finns så mycket tankar i mitt huvudet och det finns ett inlägg jag verkligen vill skriva, men inga ord känns kunna ge en sann bild av det jag känner. Hur kan man rättvist sätta ord på sorg och saknad? 

Ja hurrni, vad ska man säga. Ni är några tappra riddare som går in på min blogg varje dag, så jag kanske borde berätta att jag lever. Jag är ganska bitter, men jag lever. Min dator har dött. Kaputt, poff, utan förvarning, bara sådär. Ett fabrikationsfel säger dem. Ett fel som Apple så fint konstruerat på min dator innan jag ens köpte den. Min dator har alltså varit en tickande bomb. Självklart hade jag oturen att den smällde två månader efter reklamationsrätten så jag får ingen hjälp, ingen ersättning, datorn är inte värd att laga. Så fruktansvärt arg och besviken på ett företag som ska vara ett av de ledande i världen. 

 

Ja det här låter ju materialistiskt och ytligt tycker väl du, men det är inte datorn jag är ledsen över. Jag är ledsen och jag har varit ledsen för att pengar som jag sparat för att få igenom en dröm, måste läggas på annat. Att kunna göra ett examensprojekt någonstans ute i vida världen såg ut att försvinna framför mina ögon. Det är det som har varit tungt. Att pengar öronmärkta till någonting måste gå till något som jag inte ens kunnat påverka, något som inte är mitt fel. Jag har varit ganska frustrerad. 

 

Det löser sig, det vet jag. Jag har fantastiska föräldrar som hjälper mig och förstår, men jag kommer ju inte ur det här med stoltheten i behåll. Det är hårt att känna att jag i detta fall inte kan klara mig själv, att jag inte förtjänar det där examensprojektet som jag drömt om sedan jag började bildjournalistikprogrammet. Nä, blä säger jag. Allt löser sig, men i det här fallet löser det sig inte utan besk smak. 

 

Livet känns så jävla tråkigt just nu. Inte mycket att se fram emot på väldigt länge och det känns som att jag inte har en sporre till att göra någonting. Att gå från arbetslivet - något man verkligen tycker är kul, till förberedelser inför en c-uppsats är värre än jag någonsin kunde tänka mig.

 

Jag visste att det skulle bli hårt, men kom igen. Jag vill knappt gå upp ur sängen på morgonen, det känns liksom inte värt det. Buhu. En sån där tråkig svacka kan man väl kalla det här. Jag hoppas verkligen att jag kommer ur det här snart. Att fokusera på ljusglimtar har aldrig någonsin varit så svårt.  

 

Än en gång kommer jag på mig själv att inte skratta där jag brukar. Jag är en tråkigare version av den jag brukar vara helt enkelt och vem gillar att känna sig tråkig? Pallar inte. 

Varför är det så otroligt svårt att börja på saker och ting? Det spelar ingen roll hur pepp jag är på att börja, det går inte ändå. Det är som att jag är rädd för vissa saker. Jag har ju länge velat skriva en bok och äntligen har jag en klar idé framför mig.

 

För någon natt sen kunde jag inte ens sova för att jag var så pepp på idén till den här boken. Nu kan jag inte ens få mig själv till att öppna dokumentet, det måste ju vara något fel på mig. Tror jag att ett monster ska komma ur datorn och äta upp mig? 

Jag har funderat på en sak. Faktiskt funderat på det ganska länge. Det handlar om det där som en ganska stor del av mitt liv kretsar kring - Facebook. 

 

Som tiden är nu känns det på något sätt väldigt konstigt att tänka sig in i att facebook någon gång skulle försvinna, att något annat skulle kunna ta dess plats. Ja men ni vet. Lunarstorm blev ju ersatt av Playahead som i sin tur blev brutalt ersatt av just Facebook. Man hade ju ingen aning om att någon så stor sida som just Facebook var på väg att slå igenom just då. Jag vet inte ens varför facebook är så stort som det är. Så jävla bra är väl inte just den sidan.

 

Kommer ni inte ihåg vilka "fantastiska" presentationer man kunde ha på Playahead? GIFar som blinkade i glitter och för att inte glömma trenden med tjejer som sög på napp, var det inte fantastiskt? Jag skäms ju för att erkänna det men jag var en av dem, en Djurgårdsnapp hade jag. Som den fotbollssupporter jag var. För det kan man väl kalla sig när man är Djurgårdare för att alla söta killar var det? Hoppas som tusan att de bilderna aldrig får se dagens ljus igen.

 

 

Till och med låtar kunde man ha på sin profil,så om man fastnade för någons profillåt så kunde man gå in på profilen just för att lyssna. Problemet var bara att personen kunde se att man hade besökt sidan och det fick en att framstå som en och en annan stalker. Oj då.

 

Men nog om det. Det är inte det jag funderat på. Min fundering handlade som sagt var om Facebook. Det känns väldigt främmande att just den sidan skulle försvinna. Det är ju inte bara en community längre utan ett helt jävla imperium. Förmodligen kommer vi inte bli av med facebook i första taget. 

 

Jag har haft facebook sedan 2007 och det finns bilder på mig från den tiden. 7 år av mitt liv ligger alltså öppet, ute på internet, för de som är vänner med mig att se. 7 år av utveckling. Det är ganska läskigt, samtidigt som det är väldigt kul att gå tillbaka och titta på. Man kan se saker som man glömt bort att man gjort, skaka på huvudet till saker man yttrade sig om och skratta åt saker andra har skrivit.

 

Låt oss då leka med tanken. Kommer jag fortfarande ha facebook om 30 år? När jag är 54 år och förhoppningsvis har en familj. Kommer då mitt liv fortfarande ligga ute på internet, uppe för mina barn att se? Att titta på när mamma söp sig full i Magaluf eller posade på sätt som jag inte kommer vara stolt över då? Spännande tanke. 

 

Om det nu kommer att vara så så tycker jag inte att man ska skämmas isf. Man ska inte ta bort någonting. Alla har levt sitt liv på sitt sätt och klyshigt nog är det bättre att ångra saker man gjorde istället för de saker man aldrig gjorde. Och nu kommer jag dit jag alltid kommer när jag skriver någonting. För att vara den personen man är idag måste man gå igenom de steg som livet bjuder en på, vem vet. Annars kanske du hade varit någon helt annan. Inte gör det mig någonting om mina barn skulle se min väg - för det är nog för jävla lärorikt att se hur en person försöker hitta sig själv, försöker hitta hem. 

 

 

Jag känner mig inte ofta så gammal men när jag väl tänker på det så undrar jag lite faktiskt vart tiden har tagit vägen. Samtidigt vet jag precis vart den försvunnit. 

 

Däremot har jag nog aldrig känt mig så gammal som när en 20-åring som jag delar kök med frågade "om du hade vart 20 år nu, hade du då sett till att göra fler saker än vad du gjort?"

 

Det tog mig inte särskilt lång tid för att komma på ett svar på den frågan: Nej.

 

Jag har faktiskt hunnit med många saker som inte många andra har. Efter jag tog studenten bestämde jag mig för att enbart ha kul, så kul att jag till och med åkte iväg och gjorde den klassiska "jobba i Magaluf grejen". Där lärde jag mig om människor men sket blanka fan i verkligheten. Jag skapade min egna verklighet, och det behöver man ibland.

 

 

Min nöjesresa fortsatte genom livet och jag flyttade tvärs över hela jorden till Kalifornien för att studera foto och journalistik. Där lärde jag mig mycket, inte minst om mig själv. Störst av allt var att jag fann en passion jag inte visste att jag hade; fotografi. Däremot gick det roliga alltid före och en halvdan inskyndad uppgift inlämnad varje torsdag blev standard för att hinna vara med på festen, även fast det var fest fredag och lördag också. 

 

 

Jag ångrar ingenting. Där träffade jag de mest fantastiska människor som jag vet att jag kommer att ha i mitt liv för alltid. Jag har aldrig haft så roligt och jag kommer förmodligen aldrig att känna just den sortens lycka igen. Jag fortsatte liksom skaffa mig en verklighet som inte riktigt fanns, min egna verklighet.

På ett sätt är det en sorg i det för det känns som att det aldrig kommer finnas någonting som kommer toppa just de åren. Däremot förändras man som person och om man ska vara lite vettig vet man att saker aldrig fortsätter att vara som de var, saker förändras alltid. 

 

Med ett tungt hjärta lämnade jag USA och de soliga stränderna efter ett år och bytte de mot ett blåsigt Karlshamn med jakten på min framtid. Just det året i Karlshamn har nog aldrig riktigt tagit så hårt på mig som någon annan tid. Jag lyckades välja alla fel och om jag tänker tillbaka så är det här den tiden jag har varit som allra mest olycklig.

 

Missförstå mig inte, jag mötte fantastiska människor som förgyllde mina dagar. Alla var fantastiska och jag har otroligt många fina minnen därifrån som jag inte skulle vilja byta mot något. Hade det inte varit för dem hade jag nog lämnat Karlshamn efter någon månad. Däremot var det så mycket för mig som var så otroligt fel med Karlshamn. Det har ingenting med personer att göra.

 

 

För att fylla det tomrum som någonstans bildades där under den tiden valde jag som sagt många fel val. Val som jag trodde skulle göra mig hel som människa men som istället fick mig att sjunka djupare ner i avgrunden. Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag ringde hem till min mamma eftersom att mitt hjärta gjorde så ont men jag aldrig förstod varför. Jag började till och med fundera på om jag var bipolär, för det kändes inte som att det fanns en anledning till hur en människa kunde vara så glad men samtidigt så ledsen från dag till dag. 

 

Utbildningen Digital Bildproduktion var fel för mig och det var någonting med Karlshamn som fick mig att hålla tillbaka den jag är, jag kom liksom aldrig riktigt fram, inte på riktigt. Förmodligen för att jag någonstans där i mitten tappade bort mig själv.

 

Min räddning blev när jag äntligen kom in på Bildjournalistikprogrammet i Sundsvall och jag fick känna på hur det känns att veta att den vägen man valt kommer leda en rätt i livet.

 

Så nej, hade jag varit 20 år igen och fått leva om allt igen så hade jag gjort det på precis samma vis. Alla sorts erfarenheter gör en rikare och utan dessa hade jag förmodligen inte varit samma person som jag är idag, hade inte varit där jag är idag. Och jag gillar där jag är. Förbannat jävla mycket. 

 

 

 

 

 

Jaha så var det dags igen. Jag har ju alltid sagt att saker som får mig att gå utanför min comfort zone, saker som får mig att kasta mig ut i det okända, är det som får mig att växa som person och hitta mig själv. Jag håller fortfarande fast vid det. 

 

Tanken var inte från början att jag skulle pröva på något nytt, utan jag tänkte i tråkiga banor. Jag skulle vara hemma, göra min praktik i Sthlm och vara helt på den säkra sidan. Däremot blir det ju sällan som man vill. Efter många om och men.

 

Efter många skrik, många dragningar i håret och frustrerade stampningar fick jag helt enkelt släppa kontrollen och ta mitt pick och pack dit det lutade. Jag har bott på östkusten, i Sundsvall. Steget är väl egentligen ganska naturligt. I vår kommer jag ta mina vita inredningsdetaljer och flytta till Västkusten. Borås, med boende antingen där eller i Göteborg. De kallar det för Bästkusten, vi får väl se.

 

 

 

 

På senaste tiden har jag funderat en del kring döden. Precis innan kursstart tog en kille i klassen över mig sitt liv och en kompis mamma gick strax därefter alldeles för fort bort.

 

Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att förlora någon i min omgivning, speciellt inte min egen mamma eller pappa. Bara tanken får mina tårkanaler att bli i obalans. 

 

Det är så lätt att ta allt för givet. En del människor rycks bort alltför tidigt och de runtomkring dem hinner knappt blinka. Hinner knappt reagera. Allt som finns kvar av något levande är tomhet. Det är så otroligt orättvist.

 

Att mamma alltid finns där att ringa för ett par tröstande ord, att pappa alltid finns där när tekniken tryter, att brorsarn alltid finns där för att skina upp ur sin odräglighet. Det är verkligen saker jag tar för givet och det borde jag verkligen inte. 

 

Ett liv är kort, det märker jag mer nu än aldrig förr. Det låter som en klyscha, men vi borde verkligen ta hand om varandra mer, berätta hur mycket vi tycker om varandra. Om inte med ord, i alla fall genom handlingar.

 

Ibland kan en kram vara allt någon behöver för att få mörk dag att bli lite ljusare. Ibland kan ett par varma ord tina upp en hel vecka. Vi borde verkligen inte vara rädda för att visa för varandra hur vi känner och det viktigaste - vi får verkligen aldrig glömma bort hur skört livet är, hur kort det kan vara.