Jag känner mig inte ofta så gammal men när jag väl tänker på det så undrar jag lite faktiskt vart tiden har tagit vägen. Samtidigt vet jag precis vart den försvunnit.
Däremot har jag nog aldrig känt mig så gammal som när en 20-åring som jag delar kök med frågade "om du hade vart 20 år nu, hade du då sett till att göra fler saker än vad du gjort?"
Det tog mig inte särskilt lång tid för att komma på ett svar på den frågan: Nej.
En liten snoris som bara ville ut i världen och ha roligt.
Jag har faktiskt hunnit med många saker som inte många andra har. Efter jag tog studenten bestämde jag mig för att enbart ha kul, så kul att jag till och med åkte iväg och gjorde den klassiska "jobba i Magaluf grejen". Där lärde jag mig om människor men sket blanka fan i verkligheten. Jag skapade min egna verklighet, och det behöver man ibland.
Fest på stranden, drickandes direkt ur vinflaskan blev min vardag i Magaluf.
Min nöjesresa fortsatte genom livet och jag flyttade tvärs över hela jorden till Kalifornien för att studera foto och journalistik. Där lärde jag mig mycket, inte minst om mig själv. Störst av allt var att jag fann en passion jag inte visste att jag hade; fotografi. Däremot gick det roliga alltid före och en halvdan inskyndad uppgift inlämnad varje torsdag blev standard för att hinna vara med på festen, även fast det var fest fredag och lördag också.
Santa Barbara
Jag ångrar ingenting. Där träffade jag de mest fantastiska människor som jag vet att jag kommer att ha i mitt liv för alltid. Jag har aldrig haft så roligt och jag kommer förmodligen aldrig att känna just den sortens lycka igen. Jag fortsatte liksom skaffa mig en verklighet som inte riktigt fanns, min egna verklighet.
På ett sätt är det en sorg i det för det känns som att det aldrig kommer finnas någonting som kommer toppa just de åren. Däremot förändras man som person och om man ska vara lite vettig vet man att saker aldrig fortsätter att vara som de var, saker förändras alltid.
Med ett tungt hjärta lämnade jag USA och de soliga stränderna efter ett år och bytte de mot ett blåsigt Karlshamn med jakten på min framtid. Just det året i Karlshamn har nog aldrig riktigt tagit så hårt på mig som någon annan tid. Jag lyckades välja alla fel och om jag tänker tillbaka så är det här den tiden jag har varit som allra mest olycklig.
Missförstå mig inte, jag mötte fantastiska människor som förgyllde mina dagar. Alla var fantastiska och jag har otroligt många fina minnen därifrån som jag inte skulle vilja byta mot något. Hade det inte varit för dem hade jag nog lämnat Karlshamn efter någon månad. Däremot var det så mycket för mig som var så otroligt fel med Karlshamn. Det har ingenting med personer att göra.
För att fylla det tomrum som någonstans bildades där under den tiden valde jag som sagt många fel val. Val som jag trodde skulle göra mig hel som människa men som istället fick mig att sjunka djupare ner i avgrunden. Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag ringde hem till min mamma eftersom att mitt hjärta gjorde så ont men jag aldrig förstod varför. Jag började till och med fundera på om jag var bipolär, för det kändes inte som att det fanns en anledning till hur en människa kunde vara så glad men samtidigt så ledsen från dag till dag.
Utbildningen Digital Bildproduktion var fel för mig och det var någonting med Karlshamn som fick mig att hålla tillbaka den jag är, jag kom liksom aldrig riktigt fram, inte på riktigt. Förmodligen för att jag någonstans där i mitten tappade bort mig själv.
Foto: Felix Karlsson och Per Larsson
Min räddning blev när jag äntligen kom in på Bildjournalistikprogrammet i Sundsvall och jag fick känna på hur det känns att veta att den vägen man valt kommer leda en rätt i livet.
Foto: Dino Vulic och Per Larsson
Så nej, hade jag varit 20 år igen och fått leva om allt igen så hade jag gjort det på precis samma vis. Alla sorts erfarenheter gör en rikare och utan dessa hade jag förmodligen inte varit samma person som jag är idag, hade inte varit där jag är idag. Och jag gillar där jag är. Förbannat jävla mycket.
