Therese Loberg

 

Porsche 918 Spyder. Den här bilden användes.

 

 

 

 

Igår var jag och fotade Hasse Bronténs ståupp "Biopulär - Vem är egentligen knäpp". Jag tyckte verkligen att den var fantastisk. Så fantastisk att jag skrev mitt egna lilla omdöme som dock inte publicerades i tidningen men som ni kan ta del av här: 

"Han slog mig så hårt att jag trodde att jag skulle dö", det säger han om sin pappa som var sjuk i bipolär sjukdom. När Hasse Brontén stod på Sagateaterns scen i går var det blandat starka känslor och komik. 

Det märks att Hasse Brontén gör showen för ett annat syfte, det är inte bara för att underhålla utan också för att få det svenska folket att vakna och få någon slags förståelse för psykisk ohälsa. 

Han berättar att han alltid använt humor för att skämta bort saker, att när saker har blivit för tunga så har han alltid skojat bort dem. Det märks även i dag.

Mellan skämt om sin poliskarriär, sexiga selfies och pungen som snoppens fula kompis fylls salen av något slags allvar. Hela salongen blir tyst, endast någon skrattar där man verkligen inte bör. Han tar ton och berättar allvarliga saker om sin sjuka pappa. Hur han skämdes över sin pappas sjukdom och nästan önskade att han hade haft cancer istället för bipolär sjukdom, eftersom att det var enklare att prata om. Han undrar varför vi har galor för cancersjuka, men inte något liknande för psykiskt sjuka trots att den siffran i Sverige i dag också är hög. 

När han pratar om sin pappa, med den känslan han gör det, är han helt magnifik. Det känns som att tiden stannar för en liten stund. Salen fylls med elektricitet, men lika fort som det allvarliga kommit på tal så skämtar han bort det igen och kommer in på det som publiken är där för att se - underhållning. 

 …och underhålla, det kan han. Det är ingen snack om saken. Men när man går därifrån skakar man inte bara av sig showen, utan den sitter kvar där som någon slags klängande ryggsäck fylld med förståelse och tankar. Vem är egentligen galen?, och varför är psykisk ohälsa fortfarande ett tabu i Sverige? 

 

 

Jag hade enbart med mig kameran för att ha bilder som minne, otroligt skönt att bara få koppla av och slippa känna att jag behövde leverera något. 

 

 

Det är verkligen så himla roligt att komma ifrån en fotning och känna att man verkligen är nöjd med materialet man har med sig tillbaka. Förut kände jag aldrig så men det börjar bli vanligare och vanligare under praktiken och det är så himla kul att det måste innebära att jag utvecklas. 

 

 

 

Sedan jag kom till NWT så har jag verkligen haft både toppar och dalar. Jag har gått från att vara helt säker på att jag kan göra det här till att tycka att jag är sämst i världshistorien - det här på bara två dagar. Ska bli spännande att se hur det här artar sig. Hur som helst så ska jag få göra mitt första skriva/fota jobb imorgon och jag är otroligt exalterad. Det är ju ändå det här jag vill göra. Skriva och fota!

 

Imorse var jag på ett jobb och fotade men det gick åt helvete, bilden får en rätt stor plats i morgondagens tidning så jag vet inte riktigt hur jag ska känna, just nu är det bara roligt att se sitt eget bli publicerat.
Mestadels av den resterande tiden har jag småpratat med fotograferna på redaktionen och försökt suga in alla tips de har, sen har jag också fått följa med ut på några jobb enbart för att se hur de jobbar. Jag känner mig lite som en svamp just nu som verkligen försöker suga in allting som jag kan ta lärdom av.

 

Idag har jag och en tjej från journalistik-klassen varit ute och filmat friluftsliv hela dagen. Redaktionsveckan har ännu en gång och min ambitionsnivå var från början otroligt låg. Men någonstans där under mitten i dagen befann jag mig helt plöstligt i ett flow och jag kom på mig själv med att ha riktigt roligt. Det kan hända att jag har hittat det jag vill göra i framtiden. Jag vågar inte hoppas på det men TV känns hittills som det självklara valet. Det är ju så otroligt kul. Allt med tv är kul. Filma, intervjua, redigera. Allt med tv får mig att bli lite extra entusiastisk.

 

 

Två till bilder från mitt storytelling projekt när jag fotade Sundsvalls Arkitektur. Den översta är från en byggnad på stan och den andra är tagen inne på Knaust.

 

En av uppgifterna i blixtfotograferingen var att fota i motljus. Jag drog tag i Maja och lät henne agera lite modell. Bästa Maja. Objektivet gör henne tyvärr lite skev men ljuset av blixten blev tillslut ganska fantastiskt.

 

Kom hem från basketmatchen för ett par timmar sedan. Det var otroligt roligt att få pröva plåta någonting nytt och även att få pröva de olika linserna vi hade med oss. Jag fastnade mest för 300mm linsen för att det var den största utmaningen. Sen kan man ju tycka att jag kanske borde veta hur man fotar basket innan man börjar chansa och leka, men ja jag får ju ändå inte betalt så varför inte. Ett par bra action-bilder blev det i alla fall och dessa kommer inom en snar framtid upp på bloggen.

 

 

Jag var och fotade lite på Hotel Knaust här i Sundsvall. Hotel Knaust var innan de stängde ner på 1970-talet ett av Sveriges flottaste hotell. År 2002 öppnade hotellet åter igen och nu blandar Knaust gammal arkitektur med ny design.

 

För ett par månader sen fick vi dra en lapp med ett okänt uppdrag på som vi skulle åka och fotografera. Jag fick åka till den tyska utbytesstudenten Jean som bor vid Sidsjön. Han mötte mig i en blomkrans runt halsen och ukelelen i högsta hugg.

 

En av väggarna i hans rum var helt täckt i en Sverige flagga och när jag följer med honom ner till vattnet för att ta några bilder på honom så visar han mig en halsduk hans mamma stickat till honom. Sjävklart i Sveriges färger.  Under hela tiden jag var där la han aldrig ifrån sig sin ukelele utan spelade låt efter låt för mig. Jean skulle passa på en varm, solig strand på Hawaii men när han står i sin vinterjacka på bryggan och spelar ukelele för ankorna kan jag inte låta bli att tänka att han faktiskt passar ganska i den svenska vintermiljön också.

 

 

Sundsvall är en med sin arkitektur och stämning en väldigt vacker stad. Här är en del av min hyllning till staden som i tre år kommer vara mitt hem.