Det här med gruppbilder
Här kommer ännu en av mina svagheter. Gruppbilder. Det är så sjukt jävla svårt att få en grupp att se bra ut tillsammans, inte obekväma liksom. Om någon är obekväm så smittar det så lätt av till de andra.
Här är iaf ett feministiskt punkband från Mark som heter Trampstamp. Jag träffade dem och gjorde en intervju som blev publicerad i dagens tidning. Otroligt svårt att göra en intervju med så många personer samtidigt, men Hey, det gick ju vägen ändå.
När man misslyckas
Mitt första publicerade jobb i BT. Det var även en puff på en av mina bilder på ettan. Alltid lika kul att se
Så var praktiken i full gång. Jag har redan fått många spridda skurar av jobb. Jag har fotat allt från en amerikanska som ska tävla i en cupcapetävling i helgen och en 87-årig gubbe som ska åka ner till Italien för att tävla i en tävling med långfärdsskidor till att hänga utanför Ellos huvudkontor som ska varsla folk för att få en kommentar. Allting har varit så himla roligt och jag är så otroligt glad för att alla är så trevliga och roliga att ha och göra med. Allting har precis börjat men jag är så otroligt exalterad över att se vad för roliga saker jag kommer att få göra den här terminen. De berättar hela tiden för mig hur stor chans jag har till att göra egna saker och jag ska verkligen försöka ta tillvara på det.
I tisdags fick jag beröm av en av nyhetscheferna. Han kom till mig och sa "du kan ju det här, det är kul att se". Mitt humör sköt till skyarna, jag är verkligen inte bortskämd med beröm och varenda gång är det så otroligt trevligt att höra.
Idag däremot har varit en dyster dag. Jag följde med en av familjereportrarna ut och gjorde ett jobb om ett danskt par som flyttat till Sverige för att driva ett företag i att baka bland annat baka tunnbröd. Jag såg framför mig hur bra det här jobbet hade kunnat bli. När vi kom dit slogs jag av hur värdelöst ljuset för en fotografering var. Blandljus. För den som inte är insatt i foto kan man förklara att det är när de finns olika ljuskällor som blandas. I det här fallet var det små fönster som släppte in ljus och gula lysrör som är fruktansvärda ur fotosynpunkt. Så jag gjorde ett tappert försök med att släcka lysrören men då blev ljuset så fattigt att jag var tvungen att ta fram min blixt.
Problemen slutade inte där utan rummen var små och jag med mitt 24 mm objektiv på en kamera som har förlängd sensor fick inte plats med tunnbrödsbaket och personerna på en och samma bild. Jag ställde mig tillslut på en stol utanför huset och fotograferade in genom fönstret. Reportern var otroligt hjäpsam och hjälpte mig hålla blixten.
Jag är så otroligt missnöjd med dessa bilder som blev från den här plåtningen och det stör mig verkligen att jag inte kan släppa det. Inte blev det bättre heller när de visar sig att exakt det här jobbet har gjorts förut och bilden var mycket bättre än min. Varför är det så att om man får beröm så suger man sig i det och sträcker på sig lite extra ett tag, sen far det direkt ut genom fönstret? Däremot när man själv känner att man gjort något som inte riktigt duger så sitter det i en likt en djävul på ena axeln?
Nä, jag får försöka vända det här till något positivt. Jag måste göra bättre nästa gång. Bildredaktören sa att det är bra att känna så, att man måste det ibland. " För när man känner sig nöjd med allt hela tiden, då har man förmodligen slutat bry sig". Jag får försöka höra hans ord i mitt huvud och vara glad över att jag faktiskt ställer krav på mig att det ska bli bra.