Therese Loberg

Jag vill också vara  i Karlshamn på nollning... Så det så... Man kan tydligen inte alltid få som man vill..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Imorse vaknade jag i tårar, helt förkrossad. En av de bästa känslorna måste i detta fallet vara när man inser att de händelserna man är förtvivlad över aldrig tog plats, aldrig hände. Att allt bara var en dröm...

 

 

Tanken var att jag skulle blogga. Jag har massor att skriva om men jag får inte ut det på rätt sätt. Det blir bara dåligt så jag struntar i detta och återkommer senare eller imorgon istället. Förlåt.

 

 

 

Idag har vart en oerhört bra dag. Lite mys med got mat på Vapiano med fint sällskap, lite koll i stan och för att sedan avsluta med god middag på en mongolisk restaurant. Inte helt fel.

 

Kan inte förstå att jag snart börjar ny skola. Igen. Helt sjukt. Detta är tredje gången på tre år som jag börjar om helt från noll. Jag är både upprymd och helt jävla skräckslagen.

 

I Karlshamn håller nollningen på för fullt och jag är mer än bitter att jag inte kan vara med. Jag hade verkligen velat det, men man kan ju inte få allt. Kan inte äta kakan och ha den samtidigt. Tyvärr...

 

Det verkar som att sommaren helt plötsligt tog slut. Ni som var ute idag måste känt hur kylan bet en i kinderna. Hösten är verkligen påväg. Jag är inte riktigt redo. Vill fortfarande ha sommar. Vill känna ljumna vindar mot mitt ansikte. Inte redo för vantar och halsduk ännu.

 

Jag ska egentligen inte klaga för om jag tittar tillbaka på den här sommaren så har den verkligen varit helt underbar. Det känns som att jag verkligen hunnit med att göra mycket saker och hela tiden haft otroligt fina människor runt omkring mig. Jag har lärt känna nya, härliga människor men även tappat gamla vänner. Förstått vad folk egentligen går för. Jag antar det är livets karusell. Situationer förändras, människor förändras. Det är bara så det är.

 

 

Jag kollade nyss på filmen LOL, ni vet Miley Cyrus nya film. Jag är verkligen inget fan av henne men hennes nya film var faktiskt riktigt mysig. I filmen så spelas Mileys kärlek av en kille som heter Douglas Booth och jag är helt lost. Han är ju så perfekt. Till och med näsan är perfekt. Ultimata killen. Synd att man inte bor i USA längre...

 

Douglas Booth

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är ganska lustigt. Man spenderar livet åt att ignorera och avvisa människor som faktiskt tycker om en för att man är för upptagen att jaga efter de som inte vill ha en.

 

 

Vet att jag är lite efter men fan vad jag skulle vilja ha dessa skor.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hur jag ska bete mig. Vad jag borde göra. Jag vet ju vad jag vill men just nu känns allt så osäkert.

 

I helgen var jag i Karlshamn. Mestadels för att på riktigt ta allt mitt pick och pack och säga hejdå till alla de människor jag delat mitt liv med i ett år nu. Jag kan inte säga att det var enkelt. Tårkanalerna höll på att explodera ett flertal gånger och jag tror inte riktigt att jag förstått hur mycket livet i Karlshamn har betytt för mig.

 

Det är med tunga steg och tung tanke jag förbereder mig för att flytta till Sundsvall. Jag vet att det är det bästa för mig, jag vet det är det jag vill. Ändå är det något som tar emot.

 

Att bygga upp ett nytt liv igen, för tredje gången känns roligt men mest skrämmande. Tankar som att ingen kommer gilla en cirkulerar ännu en gång i huvudet på mig, att denna utbildningen också kommer vara fel.

 

Jag tror jag kommit i någon liten svacka som jag förmodligen snart kommer komma ur. Men jag kan inte låta bli att oroa mig. Förhoppningsvis blir det här den sista utbildningen jag någonsin börjar på, och förhoppningsvis så fullföljer jag den också. Men man vet aldrig, man kan aldrig vara säker...

 

 

 

När det kommer till komplicerade människor så har min bägare runnit över. Jag vet att jag själv kan vara komplicerad ibland men efter allt drama som har följt mig har jag bestämt mig för att försöka bli så okomplicerad människa som möjligt. Jag vet att jag ibland kan säga saker fast jag egentligen menar tvärt om, detta ska jag sluta med. Jag ska stå på mig och säga exakt vad jag menar och vad jag tycker.

 

Jag ska sluta spela spel, jag ska berätta exakt vad jag känner och jag ska springa långa vägar när jag möter människor som tar mer energi än vad de ger.

 

Jag orkar liksom inte längre. Hela kroppen skriker stopp. Jag är trött på att bli besviken, jag är trött på att tro mer om folk än vad man borde. Jag ska aldrig mer förvänta mig något av människor någonsin igen.

 

 

Linne: Zara. Örhängen: Style By Tyra

 

 

Att handla på ebay är otroligt roligt, detta fina skal till min samsung kommer därifrån

 

 

Nu börjar det verkligen kännas som att det är på riktigt. Herregud. Nu börjar jag om. Det får antingen bära eller brista.

 

 

Klänning: Forever 21

 

 

 

Steel Panther

Det här måste nog varit den längsta bloggpausen jag haft på länge. Kan inte ens minnas senast när jag var såhär opepp på att skriva av mig. Men nu när det snart är höst och allt så ska jag försöka ta upp skrivandet igen.

 

Just nu sitter jag i telefonkö. Det finns ju ingenting som går upp emot att höra en tants ljuva stämma som kvittrar "tack för att du väntar", "du är nu på plats 60 i kön" Winning! Sen är det ju bara grädden på moset när de äntligen svarar bara för att koppla en vidare så man hamnar längst bak i kön igen! Länge leve kundtjänst!

 

För den som bryr sig så kommer det hända stora förändringar i mitt liv till hösten. Jag ska inte bara ta mitt pick och pack och flytta till Sundsvall utan jag ska även lägga om mina framtidsplaner helt. Ända sedan jag första gången tittade i mittuniversitetets programkatalog så har jag velat komma in på utbildningen Bildjournalistik.

Jag sökte denna utbildning förra året men kom på en besviken tredje reserv plats, men nu till hösten får jag äntligen göra verklighet av min dröm. Jag trodde aldrig att jag skulle komma in, men ta mej fan. Det gjorde jag! Jag är en sån sjukt lycklig tjej just nu. Äntligen ser min framtid lite klarare ut, jag kan se ljuset i tunneln. Jag har varit väldigt velig, inte riktigt vetat vad jag ville göra av mitt liv. Men hör och häpna, jag tror jag äntligen är på rätt väg.