Therese Loberg

997. Så många vänner har jag just nu på Facebook. Ansikten som har passerat mig, personer som på något sätt gjort ett intryck på mig, flera har jag kanske bara träffat en gång. Ett fåtal har jag inte träffat alls. 

 

Om 997 personer har valt att bli vän med mig på Facebook (självklart har ju jag också valt att bli vän med dem), tänk då hur många personer man passerar varje dag. Personer som jag kanske bara säger hej till och kanske aldrig mer ser igen. 

 

Ibland kan jag bli blödig när jag tänker på hur många personer som en gång har stått mig nära, som känt mig utan och innan, som helt plötsligt inte känner mig längre, som blivit en i mängden.

 

När jag tänker på det sticker det till i hjärtat varenda gång. Jag vill ha kvar varenda en och jag vill ha kvar varenda nära relation, men jag vet att det inte kan vara så. Det är helt omöjligt. Men jag vill, jag vill prata minnen. Skratta tills mörkret säger att vi inte kan det längre. 

 

Jag som person har väldigt svårt att fästa mig vid personer så när jag väl gjort det är det svårt att släppa taget. Det kanske verkar som att det är lätt för mig, men på insidan skriker varenda tanke, varenda minne, av smärta – när jag tänker tillbaka.

 

Tänker tillbaka på allt de som fått mig att fästa mig vid personen. Ibland inser jag det inte förrän allt är för sent. Jag inser inte hur mycket jag faktiskt lärt mig att tycka om en person och hur svårt det därför kommer att bli – att släppa taget.