Therese Loberg

Ja hurrni, vad ska man säga. Ni är några tappra riddare som går in på min blogg varje dag, så jag kanske borde berätta att jag lever. Jag är ganska bitter, men jag lever. Min dator har dött. Kaputt, poff, utan förvarning, bara sådär. Ett fabrikationsfel säger dem. Ett fel som Apple så fint konstruerat på min dator innan jag ens köpte den. Min dator har alltså varit en tickande bomb. Självklart hade jag oturen att den smällde två månader efter reklamationsrätten så jag får ingen hjälp, ingen ersättning, datorn är inte värd att laga. Så fruktansvärt arg och besviken på ett företag som ska vara ett av de ledande i världen. 

 

Ja det här låter ju materialistiskt och ytligt tycker väl du, men det är inte datorn jag är ledsen över. Jag är ledsen och jag har varit ledsen för att pengar som jag sparat för att få igenom en dröm, måste läggas på annat. Att kunna göra ett examensprojekt någonstans ute i vida världen såg ut att försvinna framför mina ögon. Det är det som har varit tungt. Att pengar öronmärkta till någonting måste gå till något som jag inte ens kunnat påverka, något som inte är mitt fel. Jag har varit ganska frustrerad. 

 

Det löser sig, det vet jag. Jag har fantastiska föräldrar som hjälper mig och förstår, men jag kommer ju inte ur det här med stoltheten i behåll. Det är hårt att känna att jag i detta fall inte kan klara mig själv, att jag inte förtjänar det där examensprojektet som jag drömt om sedan jag började bildjournalistikprogrammet. Nä, blä säger jag. Allt löser sig, men i det här fallet löser det sig inte utan besk smak.