Therese Loberg

Jag har funderat på en sak. Faktiskt funderat på det ganska länge. Det handlar om det där som en ganska stor del av mitt liv kretsar kring - Facebook. 

 

Som tiden är nu känns det på något sätt väldigt konstigt att tänka sig in i att facebook någon gång skulle försvinna, att något annat skulle kunna ta dess plats. Ja men ni vet. Lunarstorm blev ju ersatt av Playahead som i sin tur blev brutalt ersatt av just Facebook. Man hade ju ingen aning om att någon så stor sida som just Facebook var på väg att slå igenom just då. Jag vet inte ens varför facebook är så stort som det är. Så jävla bra är väl inte just den sidan.

 

Kommer ni inte ihåg vilka "fantastiska" presentationer man kunde ha på Playahead? GIFar som blinkade i glitter och för att inte glömma trenden med tjejer som sög på napp, var det inte fantastiskt? Jag skäms ju för att erkänna det men jag var en av dem, en Djurgårdsnapp hade jag. Som den fotbollssupporter jag var. För det kan man väl kalla sig när man är Djurgårdare för att alla söta killar var det? Hoppas som tusan att de bilderna aldrig får se dagens ljus igen.

 

 

Till och med låtar kunde man ha på sin profil,så om man fastnade för någons profillåt så kunde man gå in på profilen just för att lyssna. Problemet var bara att personen kunde se att man hade besökt sidan och det fick en att framstå som en och en annan stalker. Oj då.

 

Men nog om det. Det är inte det jag funderat på. Min fundering handlade som sagt var om Facebook. Det känns väldigt främmande att just den sidan skulle försvinna. Det är ju inte bara en community längre utan ett helt jävla imperium. Förmodligen kommer vi inte bli av med facebook i första taget. 

 

Jag har haft facebook sedan 2007 och det finns bilder på mig från den tiden. 7 år av mitt liv ligger alltså öppet, ute på internet, för de som är vänner med mig att se. 7 år av utveckling. Det är ganska läskigt, samtidigt som det är väldigt kul att gå tillbaka och titta på. Man kan se saker som man glömt bort att man gjort, skaka på huvudet till saker man yttrade sig om och skratta åt saker andra har skrivit.

 

Låt oss då leka med tanken. Kommer jag fortfarande ha facebook om 30 år? När jag är 54 år och förhoppningsvis har en familj. Kommer då mitt liv fortfarande ligga ute på internet, uppe för mina barn att se? Att titta på när mamma söp sig full i Magaluf eller posade på sätt som jag inte kommer vara stolt över då? Spännande tanke. 

 

Om det nu kommer att vara så så tycker jag inte att man ska skämmas isf. Man ska inte ta bort någonting. Alla har levt sitt liv på sitt sätt och klyshigt nog är det bättre att ångra saker man gjorde istället för de saker man aldrig gjorde. Och nu kommer jag dit jag alltid kommer när jag skriver någonting. För att vara den personen man är idag måste man gå igenom de steg som livet bjuder en på, vem vet. Annars kanske du hade varit någon helt annan. Inte gör det mig någonting om mina barn skulle se min väg - för det är nog för jävla lärorikt att se hur en person försöker hitta sig själv, försöker hitta hem.