Therese Loberg

På senaste tiden har jag funderat en del kring döden. Precis innan kursstart tog en kille i klassen över mig sitt liv och en kompis mamma gick strax därefter alldeles för fort bort.

 

Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att förlora någon i min omgivning, speciellt inte min egen mamma eller pappa. Bara tanken får mina tårkanaler att bli i obalans. 

 

Det är så lätt att ta allt för givet. En del människor rycks bort alltför tidigt och de runtomkring dem hinner knappt blinka. Hinner knappt reagera. Allt som finns kvar av något levande är tomhet. Det är så otroligt orättvist.

 

Att mamma alltid finns där att ringa för ett par tröstande ord, att pappa alltid finns där när tekniken tryter, att brorsarn alltid finns där för att skina upp ur sin odräglighet. Det är verkligen saker jag tar för givet och det borde jag verkligen inte. 

 

Ett liv är kort, det märker jag mer nu än aldrig förr. Det låter som en klyscha, men vi borde verkligen ta hand om varandra mer, berätta hur mycket vi tycker om varandra. Om inte med ord, i alla fall genom handlingar.

 

Ibland kan en kram vara allt någon behöver för att få mörk dag att bli lite ljusare. Ibland kan ett par varma ord tina upp en hel vecka. Vi borde verkligen inte vara rädda för att visa för varandra hur vi känner och det viktigaste - vi får verkligen aldrig glömma bort hur skört livet är, hur kort det kan vara.