Therese Loberg

Det är så mycket om människor runt omkring en som man inte vet. När jag sitter här har jag brutit ihop minst en gång under dagen, men det är ingen som ser det på mig. Det är ingen som vet att jag är så känslig som jag kan vara ibland, att tårar ofta bränner under mina ögonlock även fast de inte borde göra det.

 

Så vad är det om människor man ser varje dag, men som man ändå inte känner, i alla fall inte på riktigt, som man inte vet?

Damen som välkomnar dig i entrén varje dag kanske gråter sig till sömns varje natt. Mannen du brukar handla av på ICA kanske inte står ut med sig själv, kanske enbart tänker på sätt så han ska slippa finnas. 

 

Det är ingenting av det här som syns utanpå. Människan får aldrig bryta ihop, måste alltid visa sig stark, det spelar ingen roll i vilket sammanhang.

Ibland önskar jag att det var lite mer okej, inte lika tabu, att för en gångs skull bara kunna strunta i att visa sig stark. Att det går att bryta ihop och ingen skulle se på en som svag, ingen skulle tänka "herregud vad hon är känslig".

Fast hur hade det sett ut? Om vi alla gick runt och bröt ihop överallt. Jag vet inte, men vi skulle garanterat vara lyckligare.