Therese Loberg

"Han slog mig så hårt att jag trodde att jag skulle dö", det säger han om sin pappa som var sjuk i bipolär sjukdom. När Hasse Brontén stod på Sagateaterns scen i går var det blandat starka känslor och komik. 

Det märks att Hasse Brontén gör showen för ett annat syfte, det är inte bara för att underhålla utan också för att få det svenska folket att vakna och få någon slags förståelse för psykisk ohälsa. 

Han berättar att han alltid använt humor för att skämta bort saker, att när saker har blivit för tunga så har han alltid skojat bort dem. Det märks även i dag.

Mellan skämt om sin poliskarriär, sexiga selfies och pungen som snoppens fula kompis fylls salen av något slags allvar. Hela salongen blir tyst, endast någon skrattar där man verkligen inte bör. Han tar ton och berättar allvarliga saker om sin sjuka pappa. Hur han skämdes över sin pappas sjukdom och nästan önskade att han hade haft cancer istället för bipolär sjukdom, eftersom att det var enklare att prata om. Han undrar varför vi har galor för cancersjuka, men inte något liknande för psykiskt sjuka trots att den siffran i Sverige i dag också är hög. 

När han pratar om sin pappa, med den känslan han gör det, är han helt magnifik. Det känns som att tiden stannar för en liten stund. Salen fylls med elektricitet, men lika fort som det allvarliga kommit på tal så skämtar han bort det igen och kommer in på det som publiken är där för att se - underhållning. 

 …och underhålla, det kan han. Det är ingen snack om saken. Men när man går därifrån skakar man inte bara av sig showen, utan den sitter kvar där som någon slags klängande ryggsäck fylld med förståelse och tankar. Vem är egentligen galen?, och varför är psykisk ohälsa fortfarande ett tabu i Sverige?