.
Det finns så mycket tankar i mitt huvudet och det finns ett inlägg jag verkligen vill skriva, men inga ord känns kunna ge en sann bild av det jag känner. Hur kan man rättvist sätta ord på sorg och saknad?
Hur blev det såhär?
I går på dagen skulle jag tvätta och jag pratade med mamma precis innan.
- Men ta med dig överfallssprayet ner i tvättstugan.
- Ja, eller hur, skrattade jag.
- Nej men jag menar allvar, det var en tjej på Söder som skulle gå ut med sopporna som blev indragen i en bil och våldtagen, de har skrivits mycket om henne.
Min mamma är alltså orolig för mig när jag ska gå till tvättstugan, även fast den ligger på vår innegård, mitt i Stockholm stad. För att ens komma in där måste du först ta dig in genom porten och sen låsa upp ytterligare tre dörrar för att ens ta dig ut dit - Och min mamma är fortfarande orolig för mig.
Till en början fnös jag bort hennes förslag men om jag ska vara ärlig, så tog jag faktiskt sprayet ner med mig i tvättstugan. Hur blev det såhär?
Ida Johansson mördades i i joggingspåret, en kvinna våldtogs vid Fåfängan av flera unga män, Lisa Holm försvann när hon skulle åka hem från jobbet och hittades sen mördad. En kvinna blev våldtagen i närheten av Strängnäs inte bara EN gång, utan när hon sluppit undan den första gärningsmannen träffade hon på ett gäng till som våldtog henne. Allt det här på bara några månader.
Och i Sundsvall, jag orkar knappt gå in på det. I Sundsvall har flera saker tagits ifrån oss. När jag tänker på staden är allt jag känner mörker, ett stort svart hål som bara gapar tomt.
Det finns så fina minnen som skimrar och glittrar men de allihop tycks blivit fläckiga. Att återvända dit känns för mig helt otänkbart.
Jag tänker på de hundratals gångerna vi gått på den vackra stigen, när vi valde den vägen enbart för att den är så vacker. Ett stort moln har lagt sig över det gröna och den dagen hon hittades vid den slingrande grusstigen omgiven av lummig grönska, gör att Sundsvall aldrig kommer att bli sig likt igen. Jag tänker på de ord jag sa till henne och de jag aldrig fick sagt. Jag tänker på de ord hennes son kommer vilja säga till henne från och med nu och under tiden han växer upp. Tänker på de stunder han kommer sakna en mamma. Det är helt ofattbart. I ett knyck på en stund, att någon kan ta någons liv, bara sådär. Klockan 9 på morgonen.
I dag ringde en engelsktalande man till mig, sa att han ringde från Microsoft, att han skulle laga min dator, sa att han sett en bild på mig och sa att jag såg bra ut. Han sa att han stod utanför mig (sa mina föräldrars adress) och upprepade att han ville laga min dator. Jag sa att jag inte kunde prata och inte hade Microsoft. Jag la på och hann precis höra hur han kallade mig för fucking bitch. Direkt blev jag orolig att han skulle stå i min port när jag kom hem. HUR FAN BLEV DET SÅHÄR?
Jag vet att jag är nojig och lättskrämd men min rädsla är inte obefogad. I dagens samhälle ÄR det bättre som ung kvinna att vara på den säkra sidan. Det finns flera vägar jag inte väljer att ta, platser jag inte vill gå på och jag hatar lättnaden av att flytta in till stan för att det känns tryggare i kvarter där fler bor. Promenader känns inte lika läskiga. Men är det meningen att det ska vara såhär? Ska vi kvinnor inte kunna gå vart fasen vi vill utan att vara oroliga, utan att fundera över om det är en bra idé?
Mest hatar jag känslan av att jag inte egentligen vågar skriva det här inlägget. Jag är rädd att någon som inte håller med mig ska ta sig friheten att tysta mig. Det kan tyckas fjolligt, men det är så jag känner - och jag tror inte att jag är ensam.