Förhållanden är dömda till att misslyckas.
Så är ännu en Tisdag avklarad då. En jävligt seg sådan. Däremot förtjänar jag en medalj med tanke på att jag vart på varje lektion i snart 2 veckor nu, det känns jävligt tufft att jag verkligen måste vara där.
Varför utsätter man sig ens för att kanske bli sårad? Ju längre tiden går får det mig att tänka ännu mer på det, varför slänga sig in i någonting som kan sluta med att du ändå bara blir sårad i slutändan?
Ett förhållade går så mycket ut på att man sårar varandra, gång på gång på gång. Det kommer ju förmodligen ta slut någon gång också, speciellt när man är så pass ung som jag faktiskt är. Varför ger man sig in i något när alla faktorer pekar mot misslyckande ändå? Det gör ju förjävligt lika ont varje gång ett förhållande tar slut. Det lär ju inte vara många par runtom mig som kommer att hålla ihop hela livet. Det ni gör är att utsätta er för äcklig, olidlig smärta vare sig det är du som blir dumpad eller du som dumpar!
Ett förhållande leder bara till att du slutligen kommer att bli lika kall som en isbit, känns ju lite som om det är precis det som hänt med mig.
Visst är jag fruktansvärt positiv?
kramar / ThereseLo