Too young to fall in love.
Nu har jag fått nytt perspektiv på saker och ting, äntligen!
Jag har undermedvetet och lite i smyg gått runt och velat bli lite småkär. Så där rosa moln kär. Men varför då?
Jag är alldeles för ung för kärlek. Det finns för mycket jag vill göra innan jag träffar någon att bli kär i. Jag vill resa och jag vill plugga utomlands.
Jag behöver ingen människa att vara kär i som sätter käppen i hjulen för mig då. Det vore nästan det sorgligaste som kan hända mig just nu. Jag har hela livet framför mig och min stora mardröm är att vakna en dag och inse att man fastnade i huddinge, att man inte hunnit med att göra någonting av de där sakerna som man så gärna ville. Ångest.
En dag kommer jag att träffa världens bästa kille, jag bara vet det.
Jag hoppas bara att det inte är snart, jag hoppas ännu mindre att jag redan har träffat honom... Det vore förjävligt...
kär vill man väl alltid vara?