Therese Loberg

Du säger till mig att jag är patetisk, slänger fula ord och påhopp rakt i mitt ansikte. Sötnos du var inte ens där. Du har ingen aning om någonting. Du vet inte alls vad som hände igår. Du har egentligen inte ens någon talan.
Jag har inte gjort dig någonting och jag har inte gjort någon som du känner något illa. Förutom när jag gick in i någonting tillsammans med dig, vi sårade en person tillsammans, och han vet inte ens om det. Det är illa. 
Jag tänkte på dig igår, när allt gick utflör. Jag försökte vara trevlig och resonlig och så får jag bara äckelheter och spydigheter tillbaka.
Försvinn bara. Jag vill inte ha någonting med dig att göra. Jag vill peta dig ur mitt liv, vill inte ha dig här.
 
 Jag förstår inte ens vad det är för någonting jag såg hos dig. Men det är över nu. Du har så många brister, brister som du väljer att ha. Som du inte alls skulle behöva ha. Det är över nu, inte bara delen att du är en liten bit av mitt liv.
Det är över med att roa sig med upptagna pojkvänner för att det är kul, det är över med att träffa arslen till killar när jag faktiskt vet om att de bara har till avsikt att såra mig. Allt sånt är över.
Jag har fått en uppenbarelse, hur dåligt jag än har betett mig så är även jag, ta mej fan, värd något så mycket bättre.

Jag ska försöka ta klivet ut, få styrkan till att stryka dig ur mitt liv och aldrig låta någon som du ta sig innanför mina murar igen.
Jag är så trött, så fruktansvärt trött. Hur mycket jag än tycks tycka om självplågeri så ska jag ta och sluta med det. Och det ska jag göra för min skull, bara för min egen skull.

Jag känner varningsklockorna, snart kommer jag att bli sådär likgiltig. Sådär likgiltig så att man börjar fundera på om man verkligen har känslor.