Jag ska sätta mig på ett plan, vinka hejdå till marken som försvinner under mig. Jag kommer aldrig mer tillbaka.
Gah, Nu har det hänt igen. Jag har tröttnat på mitt sätt att leva livet, jag har tröttnat på allting omkring mig.
Tröttnat på det kassa vädret, tröttnat på att det aldrig händer något kul, tröttnat på att det är något som saknas. Något som kan göra mitt liv lite bättre. Kanske är det den där trubaduren som saknas...
Jag behöver en förändring, ingen lite sån, utan en stor fet förändring. Jag har till och med klippt håret rätt kort i hopp om att det skulle kännas lite bättre, men icke. Den där förändringen som behövs, behövs fortfarande.
Jag är avundsjuk just nu, avundsjuk på Emelie som snart flyr landet. Jag tror att jag skulle vilja göra precis samma sak. Åka någon annanstans, och stanna så länge att det blir en skillnad när man kommer tillbaka.
Eller så åker man iväg och börjar om från början, med helt andra människor runt om kring sig, med ett helt annat jobb och en helt annan miljö, och kommer aldrig tillbaka.
Jag är ännu en gång helt säker på det jag alltid har funderat på och kommit fram till. Det är inte meningen att jag ska vara här, någonstans där ute finns det ett land och ett öde som bara väntar på mig. 