Therese Loberg

I helgen såg jag ett ex tillsammans med sin nya flickvän.
Ett ex som det tagit slut med för länge, länge sen. Ett ex som det var länge sen jag hade något seriöst med, men som jag träffat då och då fram och tillbaka i 2 år. Där har ni det. Då vet ni. Vi har träffats ibland, fram och tillbaka. Ibland ofta, ibland mindre sällan, ibland inte alls. Men nu är det slut på det. Han har skaffat en ny som kommer ersätta den plats jag en gång hade.

Det klart det är sorgligt, men samtidigt, inte så värst sorligt alls.
Med alkohol i kroppen var det tydligen jätte sorgligt, det är rätt stört hur känslig jag kan bli. Hade det hänt i nyktert tillstånd hade jag kanske bara höjt på ögonbrynen, inte mer än så. Men nej efter lite vin, ja då kräver ett sånt här tillfälle tårar, många tårar. Attans vilket slöseri med kroppsvatten. 

Det är inte sorglig att han har hittat en ny, för jag vill ändå inte vara den tjejen. Det kapitlet i mitt liv är slut. De känslorna är verkligen slut.
Det som är sorgligt och det som känns lite jobbigt är det att folk omkring mig går vidare. De skaffar pojk eller flickvänner, de reser runt och här står jag kvar.
Trampandes på samma ställe trots att jag så många gånger bestämt mig för att sluta upp med det. Att jag bestämmer mig för något betyder tydligen inte så mycket.
Är det jag som är handlingsförlamand eller är det bara så att det är meningen att jag inte ska komma någonstans? Att jag bara ska fortsätta trampa på samma ställe i hopp om att något ska hända. Jag vill ju tro att jag inte kan göra någonting åt det, men jag är rätt säker på att mitt problem är det där med handlingsförlamninghet? (är det ens ett ord?)