Therese Loberg

Idag när jag stod och frontade i juicekylen så kom det ett flygfä flygandes i mot mig. Utan att riktigt tänka avslutade jag dess liv.
Smack sa det bara och flygfät tappade sina vingar och föll ner i juicedisken.
Jag tittade ner på den döda insekten och började fundera.

Tänk om insekter har känslor precis som oss? Tänk om den insekten jag precis har slagit ihjäl just hade fått en kull ungar? Tänk då på de små filurerna som ska få växa upp utan mamma eller pappa.
Jag tänkte på det flygfäet som hade blivit av med sin son eller dotter. Dessa tankar fick mig att tycka att jag var en hemsk människa.
Sen tänkte jag vidare på ett scenario där insektens vänner och familj satte igång för att leta efter honom/henne. Dom skulle ju aldrig någonsin hitta kroppen. Först och främst kommer inte en insikt in i en affär för att komma levandes ut och dom väl skulle lyckas ta sig in så skulle de aldrig hitta kroppen, för den låg väl gömd bland all juice. Familjen skulle få leva i ovisshet hela livet, inte veta vad som hade hänt med deras familjemedlem/vän.

Det var där någonstans bland alla tankar och all juice som jag insåg att jag hade gått överstyr. Det får fan finnas någon måtta på hur mycket sympati man kan känna.
En insekt har en mamma och en pappa, den har barn och någon som har fått barnen att komma till, men den har fan inga känslor!