I admit

Avslutade nyss det senaste avsnittet av One Tree Hill. En gång i tiden var det ju så bra. Vad hände? Helt plötsligt är det så puttinuttigt, känns som det är på väg åt "Seventh Heaven" hållet om ni minns det programmet. Det där programmet som man bara ville dö på för att dem hela tiden kom med så kloka ord och så otroligt lyckliga slut. Suck.

Min "jätte bra" dag fortsatte iaf med att jag kom till min 5 timmars långa fotojournalistik och insåg att jag hade glömt min portfolio där vi hade varit och kollat på tennisfilmer. Så jag satte mig ner, suckade lite för mig själv. Drog fram mitt minneskort med alla bilder, satte in det i fel hål, fick inte ut det. Tog fram mina nycklar. Pillade ut det.

Och det var någonstans där min dag vände. Sådär efter 4/5 delar av den. 

Jag skrev ut alla mina bilder till min portfolio. Jag träffade helt underbara roliga människor och inte nog med det så köpte världens bästa roomies chips till mig som stod på bordet när jag kom hem vid 22.

Mina roomies är absolut bäst och jag kommer sakna dem som fan. Iaf Sandra för Tessie blir fan inte av med mig än på ett tag.

Snart är det helg, helt underbart! Då blir det julmiddag och massa galenskaper!

Even though it is hard to admit, I miss you. I always have. The way I lost something I thought was growing into something really good was unexpected and hard. Even though it is hard to admit, I miss you. I always have.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback