Therese Loberg

Jag är lite tossig jag. Igår när jag skulle åka hem från skolan så tog jag bussen åt fel håll i hopp om att den skulle vända på slutstationen och åka tillbaka dit där vi bor.

Men icke, väl vid slustation så byter bussen riktning. Jag som inte brytt mig om att gå av bussen och titta ifall den ska gå dit där jag bor märker direkt att bussen kör åt felt håll. Men jag sitter fint kvar i hopp om att den ska svänga ut på rätt väg. Men icke.

Bussen åker längre och längre bort, käpprätt åt fel håll. Jag sitter fint kvar på min plats. Ganska snart förstår jag vart bussen är påväg. Destinationen är Montecito. Platsen här i Santa Barbara där alla kändisar bor, däribland Operah.

Jag har alltid velat se Montecito så jag bestämmer mig för att sitta kvar på bussen, för hem kommer man ju alltid.

Förbi mig flyger världens vackraste landskap förbi. Det är svajande palmer, små glittrande sjöar. Berg som reser sig bakom stora, maffiga hus och frödiga växter som reser sig runt vägarna.
Skönheten är slående och jag kommer på mig själv med att inte tänka på det här landskapet och den här platsen som främmande.

Landskapet jag ser svisha förbi utanför bussfönstret känns som hemma. Kanske är min sökan efter lycka äntligen slut. Kanske.  
...bara kanske, har jag äntligen kommit hem.

                                                                   Ett hus i Montecito