En av meningarna med livet

Jag är en sån person aldrig försöker låta mig stoppas av rädsla. Jag försöker alltid göra det jag vet är rädd även fast jag så rädd att jag håller på att smälla av. Jag har flyttat tvärs över hela jorden, jag har försälskat mig i surfing fast jag flera gånger var helt övertygad om att jag skulle drunkna.

Jag fastnar
sällan för folk så när jag väl gör det är jag beredd att kämpa för att ha kvar dem i mitt liv.

Därför blir jag så brutalt frustrerad när jag träffar människor som är för fega för sitt egna bästa. För mig är det nog höjden av frustration. Man vill bara ta tag i människan och skaka den tills lite vett fyller dens kropp. Men det går ju liksom inte. Man kan inte göra någonting om man själv inte vågar eller vill. Det är som att försöka hitta slutet på en cirkel. Totalt omöjligt.

Att förstöra
för sig själv genom att vara feg måste vara det värsta man kan göra mot sig själv. Är det verkligen meningen att man ska sitta i sina pensionärsår på hemmet och ångra sig och tänka "tänk om jag hade vågat"?

När jag ligger på min dödsbädd är det viktigaste för mig att jag känner att jag alltid vågade. Att jag känner att jag aldrig lät bli att göra någonting jag ville för att jag var rädd. Att jag alltid krossade rädslan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback