Del 2 - Min första kärlek
Första gången jag kan minnas att jag var galet förälskad och kär är i en kille som gick i min paralellklass. Just då kändes den kärleken som den seriösaste och mest genuina förhållandet man kunde få. Jag var 14 år och väldigt naiv.
Jag minns så väl när jag och den här killen började träffas. Jag kommer ihåg första gången han la sin hand över min och jag förvånades över hur stora, manliga och vackra händer han hade. Jag kommer ihåg hur varma dom var.
Jag kommer ihåg hur hans kyssar smakade och jag kommer fortfarande ihåg hur vi var så tagna av varandra att omvärlden inte riktigt verkade existera. Jag kommer ihåg en vinterkväll när vi missade säkert 4 bussar bara för att vi inte hade ögon för något annat än varandra.
Jag kommer även ihåg att han helt plöstligt slutade höra av sig och jag kommer även ihåg vad han sa när jag väl fick tag på honom. Han var inte kär i mig längre, han ville göra slut.
Just där och då kändes det som det värsta som kunde hända mig, jag trodde att mitt liv var slut. Jag hade sån hjärtesorg, jag trodde aldrig att mina sår i hjärtat skulle läka.
Jag kommer så väl ihåg den sekunden han berättade för mig att det var över. Min värld stannade. Jag var på fest hemma hos en nära vän. Jag var inne på min kompis toalett och jag var i chock. När vi lagt på hittade jag en rakhyvel som verkade lysa åt och be mig om att använda den.
Som så många andra ungdomar använde jag den där rakhyveln där och då till att försöka minska smärtan jag hade i hjärtat just då. Jag skar inte djupt och jag skar inte över pulsådern. Men skar gjorde jag.
Mina vänner bankade på dörren, undrade hur det var med mig. Bröt upp låset och bröt sig in för att hitta mig i chocktillstånd med blod över armarna.
Jag har aldrig rört en rakhyvel på det sättet igen och skulle aldrig göra.
Just där och då var jag bara en tonåring som skrek på hjälp. En tonåring som så många andra tror att livet ska gå under och överdriver känslor och upplevelser.
Min kärlek till den här killen var ingen mogen kärlek, men ta mej fan, visst var det kärlek!
Jag minns så väl när jag och den här killen började träffas. Jag kommer ihåg första gången han la sin hand över min och jag förvånades över hur stora, manliga och vackra händer han hade. Jag kommer ihåg hur varma dom var.
Jag kommer ihåg hur hans kyssar smakade och jag kommer fortfarande ihåg hur vi var så tagna av varandra att omvärlden inte riktigt verkade existera. Jag kommer ihåg en vinterkväll när vi missade säkert 4 bussar bara för att vi inte hade ögon för något annat än varandra.
Jag kommer även ihåg att han helt plöstligt slutade höra av sig och jag kommer även ihåg vad han sa när jag väl fick tag på honom. Han var inte kär i mig längre, han ville göra slut.
Just där och då kändes det som det värsta som kunde hända mig, jag trodde att mitt liv var slut. Jag hade sån hjärtesorg, jag trodde aldrig att mina sår i hjärtat skulle läka.
Jag kommer så väl ihåg den sekunden han berättade för mig att det var över. Min värld stannade. Jag var på fest hemma hos en nära vän. Jag var inne på min kompis toalett och jag var i chock. När vi lagt på hittade jag en rakhyvel som verkade lysa åt och be mig om att använda den.
Som så många andra ungdomar använde jag den där rakhyveln där och då till att försöka minska smärtan jag hade i hjärtat just då. Jag skar inte djupt och jag skar inte över pulsådern. Men skar gjorde jag.
Mina vänner bankade på dörren, undrade hur det var med mig. Bröt upp låset och bröt sig in för att hitta mig i chocktillstånd med blod över armarna.
Jag har aldrig rört en rakhyvel på det sättet igen och skulle aldrig göra.
Just där och då var jag bara en tonåring som skrek på hjälp. En tonåring som så många andra tror att livet ska gå under och överdriver känslor och upplevelser.
Min kärlek till den här killen var ingen mogen kärlek, men ta mej fan, visst var det kärlek!
Kommentarer
Trackback