Running scared
När man var liten var allt så bekymmerslöst. Ta en händelse i mitt liv som exempel: Det hade flyttat in en kille i samma ålder som mig och min bästa vän/grannes ålder. Han var en riktig charmknutte och jag tror att det var många som var lite förtjusta i honom, speciellt jag.
Så en dag frågade jag min bästa vän/granne. "Är du kär i honom"? Vilket jag fick till svar, "Jag vet inte, är du"?.
Jag sa ju som det var att ja jag var nog kär i honom varpå min bästa vän säger "Okej, Ah men då är jag också det". Sen fortsatte vi leka. Det var inte konstigt, inte konstigt alls. Det var rentav kul.
Om någon av mina vänner skulle vara kär i samma kille som jag idag så skulle det ju vara fruktansvärt jobbigt. Fyfan vilket jävla kaos det hade varit. Nej, det var helt klart lättare när man var barn.
Så en dag frågade jag min bästa vän/granne. "Är du kär i honom"? Vilket jag fick till svar, "Jag vet inte, är du"?.
Jag sa ju som det var att ja jag var nog kär i honom varpå min bästa vän säger "Okej, Ah men då är jag också det". Sen fortsatte vi leka. Det var inte konstigt, inte konstigt alls. Det var rentav kul.
Om någon av mina vänner skulle vara kär i samma kille som jag idag så skulle det ju vara fruktansvärt jobbigt. Fyfan vilket jävla kaos det hade varit. Nej, det var helt klart lättare när man var barn.
(bild snodd från google)
Kommentarer
Trackback