Therese Loberg

Jag vet att jag kan uppfattas som världens gladaste människa, alltid positiv och det är väl egentligen det jag är. Men jag är även en jävel på att sätta på en mask, en fasad. Jag gömmer ofta min olycka bakom skratt och leende.

Saken är den att jag är inte lycklig, inte alls. Jag har jätte svårt att fokusera på de saker som är bra, jag gräver autmoatiskt hellre ner mig i de saker som får mig att må dåligt och sen hamnar jag i någon slags kvicksand som inte går att ta sig ur. Jag försöker kravla mig uppåt men istället sjunker jag bara längre ner.

Jag är aldrig någonsin nöjd med min livsituation, känner liksom aldrig att jag passar in, vill aldrig stanna någonstans. Kommer jag känna såhär hela livet? Isf vill inte jag vara med.

Jag försöker hela tiden försöka tänka på det som är positivt med det tycks liksom inte betyda tillräckligt mycket för att kunna rycka upp det som inte känns något bra.

Det var länge sen jag mådde så illa som jag mår från och till just nu, detta har att göra med många olika faktorer. Huvudfrågan till alla bekymmer är väl vad det ska bli av mig? Jag är 22 år och vet knappt vilket håll i livet jag vill gå åt. Om inte det är frustration och olycka så vet jag inte vad som är det.