Therese Loberg

Julen, den närmar sig med stormsteg. Rätt som det är sitter jag väl hemma i vår aprikosfärgade soffa, känner lukten av Irish Coffe och har precis dött av skratt till min lillebrors försök till att spela årets tomte. Snart kollar jag väl ut genom fönstret och ser ledsna, hängande träd och blad helt utan snötäcke. Med eller utan snö så längtar jag redan dit. För få högtider är ju så mysiga som just julen. Det kan inget väder i världen ta ifrån mig.

En liten bild från ett torg i Sundsvall. Var meningen att jag skulle fota en skoluppgift men jag blir ju så lätt distraherad.

 

 

En liten övning om ögonblick

 

 

I helgen har jag kramats med mina bästa, firat en överraskad Elle, dansat fossingarna av mig till Swedish House Mafia och spenderat en dag på Fotomässan. Jag har sett fram emot den här helgen så otroligt mycket så nu när den är över känns det faktiskt ganska tomt. Helgen liksom sprang iväg. Jag hann inte reflektera utan helt plötsligt var den bara över. Nu blir det att hitta nästa milstolpe att se fram emot, nästa ögonblick att tagga till..

 

 

 

Jag är så otroligt pepp inför helgen. Träffa alla mina underbra vänner och familj hemma i Sthlm, gå på Fotomässan och även Fotografiska om vi hinner. Som ännu ett guldkorn så ska vi se Swedish House Mafia. Bästa, bästa. Kommer bli en toppenhelg. Vill ha helg NU, NU, NU, NU!

 

Otroligt värdelöst inlägg jag vet. Så jag bjuder på något som får mig att le istället.

 

Igår var en sån där kväll när alla var ledsna. Inte kul alls. Trots att jag hade min turklänning på mig så gick det åt fanders. Varenda gång jag har haft på mig den så har jag alltid haft megaroligt och det har hänt de mest oväntade sakerna. Jag antar att den inte fungerar inte Sundsvall, eller så har den bara helt enkelt tappat magin.

 

Hur som helst så slutade kvällen i tårar från flera olika hörn. Jag hatar att se folk jag tycker om ledsna. Det måste vara bland det värsta som finns.

 

Idag har jag helt vaknat på fel sida. Man kanske borde gå och lägga sig igen så man vaknar upp på rätt...

 

I helgen var jag hemma i Stockholm igen. Hela 5 dagar fick jag spendera med mammas underbara hemmalagade mat, diskmaskin och mina oerhört fina vänner. Det jobbiga med att vara hemma så länge är att jag bara vill stanna kvar längre. Det är ju någonting speciellt med stället där man känner sig allra mest hemma, där man vuxit upp och där man känner sig absolut allra tryggast. Det är inte speciellt länge jag känt så, utan tidigare har jag bara velat fly.

 

Jag har ju vart lite på vift de senaste åren. USA, Karlshamn, Sundsvall. Det är även det som faktiskt börjar få mig att uppskatta Stockholm. Jag har tidigare inte kunnat se en framtid i Stockholm men det är nu på senare tid när jag spenderat lite tid utanför som jag börjar få lite rätsida på saker och ting.

 

Det är ingen tvekan om att jag är en stadsmänniska. Det har det aldrig varit.

Skulle någon sätta mig i en by någonstans långt borta med flera kilometer till närmaste granne så skulle jag säkerligen börja gnaga av mig armarna. Samtidigt kan jag avundas de människor som älskar de lugnet. Som vill vara för sig själva, de som verkligen uppskattar naturen. De som hittar lyckan på det viset.

 

Jag är avundsjuk för att det aldrig kommer bli jag. Jag kommer alltid behöva vara där det hela tiden händer saker, där jag hela tiden blir utmanad. Jag är en rastlös själ, det kommer jag tyvärr alltid att vara.

 

Jag tycker verkligen att människor utan djup är det absolut tråkigaste som finns. Ni vet de där människorna som enbart lever på ytan och inte kan dyka djupare än så.

 

Igår när jag åkte tåg hem till Sundsvall från Stockholm så satt jag bredvid det sötaste, gamla paret. Båda var sådär småfeta med skrattrynkor runt ögonen. De drack kaffe, åt kanelbullar, tittade på varandra och skrattade hela tiden åt det den andra sa. Kärlek försvinner inte, den växer sig starkare. Det var tamejtusan det här söta paret ett levande bevis på.

 

Saker förändras hela tiden. Knoppar växer fram, blommor vissnar. Men vad gör man om man inte vill det?

Om man vill att allt ska vara exakt likadant som det alltid varit? Om man har svårt att gå med på att saker förändras? Vilken fot ska man då stå på?