Therese Loberg

I helgen var jag hemma i Stockholm igen. Hela 5 dagar fick jag spendera med mammas underbara hemmalagade mat, diskmaskin och mina oerhört fina vänner. Det jobbiga med att vara hemma så länge är att jag bara vill stanna kvar längre. Det är ju någonting speciellt med stället där man känner sig allra mest hemma, där man vuxit upp och där man känner sig absolut allra tryggast. Det är inte speciellt länge jag känt så, utan tidigare har jag bara velat fly.

 

Jag har ju vart lite på vift de senaste åren. USA, Karlshamn, Sundsvall. Det är även det som faktiskt börjar få mig att uppskatta Stockholm. Jag har tidigare inte kunnat se en framtid i Stockholm men det är nu på senare tid när jag spenderat lite tid utanför som jag börjar få lite rätsida på saker och ting.

 

Det är ingen tvekan om att jag är en stadsmänniska. Det har det aldrig varit.

Skulle någon sätta mig i en by någonstans långt borta med flera kilometer till närmaste granne så skulle jag säkerligen börja gnaga av mig armarna. Samtidigt kan jag avundas de människor som älskar de lugnet. Som vill vara för sig själva, de som verkligen uppskattar naturen. De som hittar lyckan på det viset.

 

Jag är avundsjuk för att det aldrig kommer bli jag. Jag kommer alltid behöva vara där det hela tiden händer saker, där jag hela tiden blir utmanad. Jag är en rastlös själ, det kommer jag tyvärr alltid att vara.