Too much love will kill you
Ibland är jag så otroligt puckad. Ibland lämnar jag verkligen hjärnan hemma. En känsla jag verkligen avskyr är när ens stolthet får sig en törn. Det kan kännas som att jag slits itu från insidan, som en hand rakt igenom kroppen.
Jag förstår inte hur jag kunde vara så dum. Jag vet ju själv hur en person lätt blir någon slags "rebound", någon att luta tillbaka sig på när allting känns alldeles för jobbigt. Jag trodde dock aldrig att jag skulle hamna där. Nu när det hänt mig så känns det inte bra, inte bra alls.
Det där med att gå i kloster känns ännu en gång otroligt lockande. Kärlek är för töntar!
Kommentarer
Trackback