Therese Loberg

Jag drömde om dig inatt. Precis när min hjärna har lyckats tränga bort dig på riktigt så ska mitt undermedvetna självklart plocka fram dig igen. Jag som precis glömt bort hur dina kyssar smakade, hur det kändes att vara i dina armar.

 

Jag befann mig på något ställe jag aldrig sett förut. Av någon anledning kom du dit. Som så många gånger förut kunde vi inte hålla händerna borta från varandra. Du visste inte varför, men det gick inte.

 

Jag minns ännu en gång hur det känns att sakna dig, jag minns ännu en gång hur det är när ens kropp skriker efter en speciell person, hur man inte kan bärga sig tills man får se dennes leende igen.

 

Det var verkligen något speciellt med dig. Det vi hade var speciellt. Jag vägrar tro någonting annat.

Du kom åt mig på ett sätt ingen gjort på länge. Långsamt försvann skölden jag hade runtomkring mig, stegvis gav jag dig mitt hjärta. Du sa att jag inte fick bli kär i dig. Du borde vetat att jag inte gör saker jag blir tillsagd.

 

Sen kom dagen du stampade på mitt hjärta. Likt ett pappersark tog du det och slet det i tusen delar. Du skulle flytta. Jag skulle aldrig få se dig mer. Du ville vara med henne.

 

Jag hoppas du är olycklig, för jävla olycklig. Det är det enda du är värd.